En stund på tu man hand

Vi sa hej och välkomna till mormor & morfar.
Satte oss i bilen.
Festade loss på tunnbrödsrulle med kryddpeppar innan och bestämde där och då att vi skulle unna oss tiden för en fika på ett mysigt cafe´ efteråt.
Solen sken.
September visade sig från sin trevliga sida.

Så vardagligt för många så ovanligt för oss.
Det kändes lyxigt. Som en evighet sedan.
Ett tillfälle utanför hemmets väggar. Väggar fyllda med ansvar, kärlek, lycka, tårar, skrik, skratt, planering, förhoppningar, visioner och drömmar.
Ett tillfälle på tu man hand. Ett tillfälle att vårda och uppskatta.

Vad gjorde vi med tiden innan?
Dear Husband ställde frågan när vi satt där med våra kaffekoppar.
Fikabrödet hade redan landat runt midjan och vi satt och smuttade på kaffet som fick vänta när munnen fylldes av sött istället för beskt.
Samtidigt vräkte en otippad hagelskur ner utanför cafe´fönstret.

Vi pratade om tiden. Om minnen. Om livet innan barnen.
Så annorlunda.
Om tiden med tre små männsiskor som tror att alla föds i grupper om tre.

Tittade på klockan. Tiden på tu man hand hade runnit ut samtidigt som den sista droppen kaffe tömdes från sin kopp.
Livet med barnen pockade på uppmärksamhet.
Sa tack och hej till trevlig personal och gick mot bilen.
Mot ljuvlig tid i ett fantastiskt berikat liv.