Packad och klar

Ikväll har jag packat väskan för tre dagar i Köpenhamn.
Återkommer på fredag!

Ringsöflicka

Jag tillhör en liten grupp på sex tjejor som kallar sig Ringsöflickorna.

Ringsöflickorna.

...det låter lite som att vi är 65 år och har gett ut en kalender med bilder från våra knyppelträffar..
Men det stämmer inte.

Ringsö är en liten privatägd ö utanför Studsvik där man kan boka en halv dag på islandshäst. Populärt ställe, så för att få den där halvdagen behöver man ringa redan i mars och boka in sig.
I somras steg sex ladies iland på ön för en dag tillsammans, sittandes på varsin hästrygg.
Jag har varit där flera gånger, jag tror att det var min femte gång den här gången, men aldrig tillsammans med det här gänget. Jag blev tillfrågad för att jag är kompis till en som har varit tillsammans med en utav tjejernas brorsa- det är den korta förklaringen hur jag fladdrade in i gruppen.
Hursomhelst.
Allt är fint där på ön, hästarna går fritt och det går betandes flockar med hjortar här och där. De har en tam en som de kallar för Gösta. Man rider i härlig natur - ofta med havet att blicka ut på från hästryggen. Det finns galet stora hästbromsar som attackerar och det gör att teamkänslan snabbt byggs upp- kolla där! där på rumpan-ta den ! jäklar vilken stor- den sitter där på ditt lår-hjääääälp...
 Det enda som är mindre trevligt är den egentillverkade hjortkorven som bjuds till lunch- den är inte god någonstans. Och nu sist var han som driver det hela..ja han hade gått och blivit lite gubbsjuk..och hon som ledde turen var ny och hittade inte och bestämde sig för att leta en ny ridväg -vilket ledde oss in i en skog som inte en människa-eller häst-hade gått i sedan ön kom till världen, så vi fick leda hästarna i 40 minuter och jag "fick" en pinne i axeln som jag fortfarande har ett ärr efter.
Och nu måste jag bara avbryta mig själv här för oj vilka minnen som ploppar upp när man skriver så nu började jag att tänka på hur duktigt bra det här med bloggeriet är. Vi pratar minnesanteckningar av hög nivå.
Underbart. Fullständigt underbart.
Men.
Det var en parantes.
Åter till Ringsöflickorna.

Där den där dagen i juni så bara fann vi varandra.
Allihopa funkade med allihopa bara sådär pang tipp topp kalas lätt.
Sex tjejer med olika bakgrund, olika yrken, olika personligheter, olika åldrar - det sa klick helt enkelt.
Ett stort härligt gruppklick som blev Ringsöflickorna.

Efter den där dagen i juni så har vi träffats vid fyra tillfällen den senaste var hemma hos H i går kväll.
Alla har upptagna liv på sitt håll med jobb, barn och aktiviteter men vi får till möten och oj vilka middagar det blir! Samtalen svävar över bordet likt en virvlande vind och ämnena skiftar. Lättsamt och allvarligt men mest av det första. Så det skrattas mycket- nästan hela tiden och.. ja - jag är lyrisk.
Lyrisk och väldigt tacksam att tillfällen i livet uppstår som gör att jag träffar människor som jag annars aldrig hade kommit i kontakt med.

Igår var det fest-idag är jag seriöst trött men med ett leende på läpparna.
Jag är såååå glad att jag tillhör en grupp glimrande kvinnor som kallar sig Ringsöflickorna!


Varmt Välkommen Bella!

Jag är ljuslila med avlånga tuttar..

I morse landade vi runt bordet med kritor och papper.

Pontus kluttrade lite med den bruna kritan, tittade på mig, pekade på sin  kluddeluttskapelse och sa; pappa!
Jag; Aha..är det pappa?
Pontus; JaaaA! - mycket övertygande.
Jag; jaaa- såklart det är pappa-det syns ju- han har ju brunt hår. Ska du rita dit pappas ögon också?

Han grabbar tag i den blå pennan och målar.
Han har koll-pappa har väldigt blå ögon.
Efter det lägger han till ganska mycket svart. Dear Husband tolkar det som att Pontus vet att det är pappa som är chefen i familjen. Hahaaha- han har humor min man.

Jag; Mycket snyggt bekräftar jag - ska du rita mamma med?
Ja blir svaret. Han är på G den här morgonen och skaparlusten flödar.

Pontus ritar med stor inlevelse. Nu väljer han ut den lila kritan.

Avslutar med att peka på sitt senaste porträtt och säger; mamma!

Så för er som inte sett mig i verkliga livet- här är ett dagsfärskt porträtt sett från en tvåårings perspektiv;

Jag är ganska smal på del ett = överkroppen (?) och del tre = benen (?).

Har avlånga tuttar på den mittersta delen ..

Har dessutom en lätt ljuslila hudnyans.

Så när ni ser en sån med svart långt hår - det är jag.

Jag, jobbet och torsdagen

Efter två år med blöjor och välling och hundar och man och blöjor och barnskrik och blöjor och barnskratt och blöjor varvar jag nu det hela med lite jobb.
Sedan den första november förra året är jag en yrkesarbetande pendlande trebarnsmor.
Sedan den första november förra året har jag inga som helst fritidsproblem skulle man även kunna säga..
och I love it!
För det är kul, det är riktigt kul att dra på ögonskuggan, sätta sig i bilen och glida iväg och få..ska vi kalla det "vuxen bara tänka på mig" prestera.
Uppnå försäljningsmål. Bygga upp ett team. Få människor att utvecklas. Få egen personlig utveckling.
Nu kan man om man är nitisk tänka att det är väl sanslöst mycket utveckling och ledarskap etc med barnflockar, och ja det är det.
Men nu pratar jag ur det icke nitiska perspektivet.
Nu pratar jag ur egoperspektivet.

Jag är erfaren. Har rutin. Har koll. Jag vågar till och med vara så osvensk och ojantelagsaktig att jag slår mig för bröstet och säger att jag är briljant på det jag gör. Briljant var ordet.
Men herrejösses vad jag känner mig ringrostig.
Det känns att det var ett tag sedan min silverfisk däruppe pysslade med budget, ledarskap, struktur och organisation inom annat än kids, vovvar, man och hem.
Oerhört frustrerande.

Jag jobbar men oh absolut inte heltid för då hade jag inte sett röken av grabbarna, utan jag spenderar i snitt 6 timmar på jobbet.
På pappret är det så iallafall. Ska det vara.

Men.
Jag har öppnat en ny butik, har ny personal och började att jobba under den mest stressiga perioden som finns -julförsäljningen. PÅ det lägger vi ringrostigheten.
Sextimmars arbetsdag?
..

Hahahaha!!!

Mitt jobb är minst sagt välfyllt. Och jobbar man 75% så kan man inte prestera i samma takt som en som jobbar 100%. Det skulle undertecknad ha pluggat in som ett litet mantra innan hon började.
I verkligheten har jag inte jobbat sextimmarsdagar utan jag- min tok -har redan 25 timmars övertid ,trots att jag tagit mig i kragen och tagit ut tio..

Jag är en ambitiös liten jäkel, en arbetsmyra som vill vill vill och är envis och en tidsoptimist utan dess like. "Jag ska bara" är inte bara Alfon Åbergs pappas replik - det är min. Vill man så går det är en annan liten käck inställning.

..eller så går det inte och så kommer den lilla insikten..

Min egenskap att tänka: "när jag bestämt mig för något ska det helst ha hänt för en kvart sen..alternativt vara klart redan.." måste jag begrava. Tre barn, jobb, 45 minuters bilfärd enkel resa, man, hus, 2 hundar(snart 4) och lite annat smått och gott som man vill göra här i livet -blogga och plantera till exempel.
Ekvationen går inte ihop.
Så jag har faktiskt grävt begravningsgropen, lagt ner en påse med ambition, tagit ett djupt andetag och känt...
Harmoni.
Var sak har sin plats i livet och just nu måste jag lägga yrkesribban på en rimlig nivå. Se det jag gjort istället för att fokusera på det som jag skulle vilja ha gjort och inte har hunnit gjort.
Skriva listor och göra prioriteringsordning.
Jag välkomnar insikten och känner harmoni.

Jag har spenderat lite dinaros idag.
Ska iväg till Köpenhamn nästa vecka och konferera med jobbet. Kväll nummer två är det fest. Behövde inte ens titta i garderoben för att kunna konstatera att efter två år med ett liv på landet med föräldrapenning är det eko på avdelningen party blingbling kläder.
Efter dagen finns det nu klänning, höga klackar och blingbling.
Gäddhänget på armarna hinns inte med att fixa till så idag landade även en brun utan sol i badrumsskåpet. Brunt häng är snyggare än genomskinligt blekrosa häng.

Ute är det kallt som satan igen men imorse trotsade vi minusgraderna och satte  på oss alla triljoner med kläder och gled ut i ett fantastiskt solsken. Där ute ägnade jag mig med att glömma att jag hade hundarna ute så de rymde.
 = arga blicken av Dear Husband.
Men jag var fullt upptagen med att spela hockey med tjillevipparna och min silverfisk var uppenbarligen på rast så..tja de hann springa smyga till skogs de små rackarna.

Torsdagen den tjugosjunde januari har varit en fin dag.

Varmt välkommen Ankan!

 och TACK alla ni som skrivit under den lilla långa ofrivilliga pausen och varmt tack för att ni får mig att känna mig.. efterlängtad ;)

Lätt surrealistiskt men..

...håll i hatten.
Vi är uppkopplade.
Sedan igår har vi kontakt med cybervärlden och jag säger : heeeeeeeeeeeeeeeeeeej!

Vad livet blir knäppt utan Internet. Krångligt. Lite tomt och trist.
Nu kanske någon undrar hur det kan dröja 3 månader från att ha pajjat det trådlösa modemet, till att ta beslutet att säga hejdå till skitföretaget 3 som levererat en snigeluppkoppling, till att spendera tiotusenfemhundra kronor och köpa in sig på snabb bredbandsuppkoppling istället?
Det finns en anledning.
Telia.
Sicket galet alldeles för stort företag som tar galet mycket pengar men inte har vett att ha en galet bra proffsig - snabb!- kundkontakt.
Men nu är den historian historia. De har äntligen levererat och vi har en snabb glimrande fantastisk och alldeles underbar uppkoppling.
Jag är tillbaka.

2011 har övertagit stafettpinnen och rusar vilt mot..våren. Jo. Faktiskt.
Igår satt jag och läste bloggar tills det sved i ögonvitorna och kunde konstatera att många är vintertrötta.
Men jag vet inte vad som hänt med mig för jag är..vinterpositiv. Det ska gudarna veta, det är inte är ett vanligt förekommande tillstånd hos mig så här i mitten av vintern men jo- jag känner mig positiv som fan. Dagarna är längre, ljusare, snön har sjunkit och det är dags att börja planera årets frösådd.
" I år får du hejda dig sa Dear Husband, det var ju för tusan plantor överallt förra året" när jag flaggade för mina planer. Och okej-jag erkänner- jag gick aningens till överdrift förra året, jag transformerades till en galen trädgårdsamatör och ska i år sansa mig.
Liteaningenslitegrann.

Tjillevipparna. Barnen. Simon, Pontus och Oskar.
24 månader. 720 dagar.
Sanslöst!
De har fyllt två år.
Så mycket har hänt,så många minnen, som inte har kunnats plitats ner här, har upplevts.
Efter att ha fått en Tom & Jerry kaka i 24 dagar -deras mormor gjorde en adventskalender med daglig kaka och daglig femkrona till sparbössan- satt ordet kaka som ett klistermärke i ordförrådet.

Mötet med Tomten var skrämmande, att vara med i Luciatåget på dagis var skitläskigt. Baka pepparkakor var kul - att äta dom roligare. Göra julkort var sådär kul på grund av att det inte fick strösslas ohejdat med glittret och limmas på bordet- jäklar jag var svettig efter det pysselpasset, men oj det blev bra.
Mina skumtomtar var inte fredade utan upptäcktes, snattades, tuggades och las tillbaka..

 Pipmuggen är nästan helt utbytt- nu sörplas det mest ur glas. Det tittas på Bolibompa och det tittas på DVD filmer.
Jag har nu sett vissa tecknade barnfilmer trettitolv gånger eftersom jag anser att små pluttar inte ska sitta och titta själva= kan snart alla figurers namn utantill.  Det petas i små näsor och det levereras snorkråkor på löpande band från små pekfingrar; i mitt dagliga arbete ingår numera pekfingersnorkråkspapperstorkning. Genomlidit ögoninflammation och ett gäng förkylningsattacker. Många skratt, många gemensamma lekstunder och gemensamma bus men jösses det bråkas och kivas, det skriks och knuffas. Hemma. På dagis är konkurrensen som bortblåst; där råder det broderlig samhörighet och gemenskap hela dagarna. Jag ser fram emot den dagen då de slutar kriga om min uppmärksamhet och slutar bryta ihop för att en brorsa säger aja med vickande pekfinger.
Utveckling och erfarenheter.
De kommer alltid vara mina små Tjillevippar, jag kommer alltid att vara deras Tjillevippmorsa men nu känns det som att ..är man två år så vill man nog inte kallas för Tjillevipp.
De har lärt sig ett nytt ord; toooooooooor. Översatt är det stor- så från och med nu;
säg hej till Grabbarna.