Om det som hänt del nio - det akuta snittet

Jag skrev i del åtta att det skulle bli 10 delar. Men jag tror minsann att jag har lite mer än så att klämma ur mig. Idag del nio och bara framtiden vet när den sista levereras.

Så får det bli.

När jag var gravid läste jag inte många ”vänta barn” tidningar. Jag gjorde några försök men kände att läsningen mest la sig som en liten prestationshinna över det kommande föräldraskapet. Såklart kan man läsa ganska mycket bra tips och råd, men-näe- inget för mig. Jag hade dessutom svårt att relatera till ganska mycket eftersom jag väntade tre små minimänniskor med leverans samtidigt och allt som skrivs utgår från att man ska ha en liten att pyssla om.  Jag googlade vid ett tillfälle på trillingar, det var precis när vi kommit hem från Uppsala och fått reda på att det var tre små som låg där inne, jag googlade för att se om det fanns något intressant att få råd och tips om. Jag snappade upp en sak som de med trillingerfarenhet var överens om; rutiner, rutiner och efter det rutiner.

De hade rätt kan jag säga så här med facit i hand.

Läsning gällande födslar fanns inte i min tankevärld.

Jag tog inte reda på fakta om hur det var att bli snittad, hur det skulle kunna gå, hur det inte borde gå, läste inte om solskenshistorier eller om historier som slutat mindre bra.

Istället pratade jag med min barnmorska; underbara Kerstin, som jag gick till för kontroller under hela graviditeten och så ställde jag några få frågor till min ultraljudsläkare; gurun Johannes. Men annars flöt jag bara med, levde med den växande magen, med ultraljuden och med tankar om att det nog skulle gå bra.

Det skulle gå bra trots att det var en riskgraviditet.

Jag hade en sak som var viktig. Fredrik skulle få vara med på allt hela tiden och han absolut få vara med mig inne i operationssalen när barnen skulle levereras. Han skulle få vara med även om jag sövdes. Jag pratade om det och det skrevs in i min journal sas det. De lovade att han skulle få vara med.

Men annars var jag som sagt var ganska cool.

Ointresserad är helt fel ord för självklart så ville jag att det skulle gå bra. Men alla förlossningar är olika och alla reflekterar och återberättar hur det är efter sina referensramar och personligheter så jag kände helt enkelt att; det blir som det blir; it´s beyond my control. Jag la inte så mycket energi på tankar om hur det skulle vara och kännas. Det jag var fokuserad på var däremot hur smärtan skulle bli efteråt. De skulle ju skära i, igenom och in i magen. Har man en smärttröskel på 0,001 mm så fokuseras tankarna på det istället.

Natten till tisdagen den 6 januari kände jag att det hände något i min kropp. Jag sov dåligt och sakta men säkert växte sig ett tryck över bröstkorgen. Flera gånger kom jag på mig att dra efter andan eftersom det kändes som om jag hela tiden inte fick i mig tillräckligt med luft. Som om jag hade pyspunka. Trots det var jag helt övertygad om att jag skulle kunna hålla ut tills på torsdagen då Johannes skulle vara tillbaka från sin julledighet. Jag skulle hålla ut och barnen skulle födas fram genom ett planerat snitt på torsdagen.

Jag skulle fullfölja planen.

Så fullständigt naivt av mig för på morgonen togs det prover och de gav direkt svar att nu hände det grejer. Blodtrycket steg, äggviteämnena steg och trombocyterna körde åt det motsatta hållet och blev färre och färre. Det togs prover och det väntades på labbsvar. Det kom in läkare och det kollades hjärtljud på bebisarna i magen. Det togs fler prover, väntades på fler svar, överläkaren kom in och narkosläkaren och till slut bestämdes det; du ska snittas och du ska snittas nu. Trycket över bröstet lättade inte och jag kända verkligen att kroppen sa ifrån.

Jag tror att klockan hann bli två på dagen.

Det var dags.

Det gick fort och man märkte hur koncentrerade personalen blev. Rutinerna sattes i rullning och till slut sattes min säng i rullning mot operationssalen.

Jag var nervös och ju längre jag låg i den rullande sängen ju större grepp fick rädslan tag om mig. När vi kom fram och stannade till utanför operationsrummet stannade personalen upp. Det var en sammanbiten stämning och jag var så ocool som man kan vara; jag var skiträdd.

”Men Fredrik ska följa med mig in” sa jag.

”Nej” blev svaret. ”Det är ett akutsnitt då får inga anhöriga vara med”

Kort, koncist och inte förhandlingsbart.

Barnmorskorna som var med; det var en med för varje barn log lugnande men jag hade alla mina känslospröt ute och jag kände verkligen att de var stressade. Personal från neonatalavdelningen var inringda och det var dags att ta ut tre små grabbar.

Mitt enda önskemål, det enda som jag varit ängslig över- det skulle inte hända. Jag skulle vara själv där inne, utan Fredrik.

Och ingen hade pratat om att det plötsligt blivit akut.

Jag började gråta.

Fredrik pussade på mig och sa..ja vad sa han? Jag vet inte för nu hade skräcken tagit tag i mitt förnuft och slängt bort det långt, långt därifrån och min gråt eskalerade när jag rullades in i det sterila operationsrummet.

Personalen var inkapslad i sina operationsmössor och vita plastförkläden inne i operationsrummet. De var sammanbitna och fokuserade på sina uppgifter. De lyfte över mig till operationsbordet och jag kommer ihåg att en log när våra blickar möttes och hennes ögon var varma och snälla. Som en svamp sög jag i mig hennes värme där jag låg alldeles utlämnad på sängen. Jag var så oerhört liten. Liten och rädd. Narkosläkaren satte sig vid min högra sida och jag kommer ihåg att jag reflekterade över att precis hela rummet var kaklat. Vita blanka kakelplattor.”Så att de ska kunna spola rent” tänkte jag. En stor gigantisk operationslampa riktades mot min mage samtidigt som en penslade magen med desinfektionsmedel, en rakade bort det som behövdes rakas bort och en frågade mig om jag hade gjort någon abort. Jag kommer aldrig glömma henne- hon var lika klinisk och kall som rummet vi befann oss i. Om jag var förvirrad och rädd innan så blev jag förtvivlad då.

”Men varför frågar du det nu? Jag förstår inte varför du frågar det, ni har ju min journal..” narkosläkaren avbröt mig och började istället tala lugnande med mig för att sen säga; ”Du kommer nu få en mask över munnen jag vill att du räknar baklänges från 100”. Jag började räkna; 99, 98….

Sen försvann jag gråtandes in i narkosens ovetandes värld.

Jag skulle bli mamma.

Det jag ska skriva om nu kommer inte vara någon solskenshistoria hur ett akut snitt kan gå.

Jo i slutändan gick det bra men det blev komplikationer efter att barnen plockades ut.

Inte för dom, men för mig. Är du som läser det minsta rädd för snitt och kanske ska genomföra ett- läs om du vill men­

-det här är min upplevelse, min erfarenhet och därmed inte något som behöver hända någon annan.

Fredrik fick vara i rummet bredvid operationsrummet under tiden våra barn plockades ut ur min mage. Fick stå där och se kuvöserna och vara nervös och undra-hoppas- att de små skulle må bra när de levererades in till rummet.

Pontus föddes först. Den största killen i magen på nästan 2 kg, och det var han som mådde bäst från start. Simon föddes som nummer två och skrek från första stund utanför magens trygga värld – nästan 1,9 kilo liten. Sist föddes minstingen Oskar med sina nästan 1,7 kg. Han var lite medtagen och fick därför extra syrgas och handduksmassage av läkaren för att komma igång med att ta sina första andetag.

Pontus och Simon las i en gemensam öppen kuvös och färden gick till en intensivavdelning på neonatalavdelningen. Oskar fick ligga i en egen öppen kuvös. Fredrik var med och gick vid deras sida. Kvar i operationsrummet låg jag.

Utan en aning om någonting.

De fick ligga i magen i 32 veckor och sex dagar. Det var den sjätte januari 2009 och jag och Fredrik hade precis blivit föräldrar till tre små mirakel. Våra älskade Tjillevippar var födda och deras liv utanför magen hade precis påbörjats.

Oskar hade det ganska svårt med andningen och lades ganska omgående i något som kallas för Cpap när de kom upp på neonatlavdelningen. Efter en timma fick även Simon svårt med andningen så även han las i en Cpap. Den hjälpte till att blåsa ner varm luft i lungorna och det gjorde att lungorna höll sig öppna och inte föll ihop som de lätt gör när man föds så liten - lungorna är helt enkelt inte mogna ännu. Morgonen efter var de små parvlarna starkare och Cpap:en kopplades bort för att aldrig behövas igen.

När Tjillevipparna var ca 3 timmar gamla fick de den första hudkontakten med en av sina föräldrar. De fick ligga på sin pappas bara bröst när de fick sitt första mål mat genom en sond som gick genom näsan ner till magsäcken. Hela 3 ml mjölk levererades. Eftersom jag inte kunde leverera någon mat i mitt tillstånd fick våra barn donerad bröstmjölk de första dygnen. Jag tackar verkligen från djupet av mitt hjärta de kvinnorna som donerar sitt överskott. Jag känner en oerhörd tacksamhet för deras osjälviskhet.

 Den sjunde januari på eftermiddagen, nästan ett dygn gamla, återförenas de tre små musketörerna igen- alla tre placerades då i en gemensam värmesäng och de fick lämna intensiv vårdsavdelningen för att få bo på sal 5 på neonatalavdelningen.

Det var även den dagen som Pontus fick den första kontakten sin mamma,eller rättare sagt med min hud. Det var den dagen som jag fick den första hudkontakten med ett av mina tre barn.

Jag kördes upp från IVA avdelningen där jag hamnade efter att våra barn föddes.

Jag har oerhört luddiga minnen  från det mötet. I min minnesvärld var det barnen som kom ner till IVA avdelningen men det var jag som kördes upp för ett besök till dom. Men mina första minne är oerhört luddiga. De la Pontus på mitt bröst och allt jag kände var att ”Han är så liten” och ”jag tappar honom, jag tappar honom”. I mitt omtöcknade huvud var min uppfattningsförmåga inte den knivskarpaste och trots att jag låg ner i sängen och att han las på mitt bröst var jag livrädd att jag skulle tappa honom, jag var övertygad om att han skulle ramla ner på golvet.

Jag mådde för dåligt för att kunna känna annat än rädsla och osäkerhet vid vårat första möte.

Min livmoder ville inte dra ihop sig efter att barnen plockats ut.

Den blödde ur flera hål och läkarna kämpade för att få stopp på blodflödet. Det ringdes in en expert. De resonerade: jag var snart 39 år, nybliven mamma till tre små grabbar så skulle de ta bort min förmåga att kunna få flera barn? Efter fyra påsar blod, ev. lite mer, de har ingen riktig koll enligt journalen, togs beslutet: det är antingen hennes liv eller livmoderns.

Så de opererade bort livmodern.

Och jag överlevde.

Vi kan inte få flera barn men jag överlevde.

Jag las i respirator och hamnade på IVA avdelningen. Inte för att jag verkligen höll på att stryka med- de tog beslutet och opererade i tid-  utan jag las i en sådan för att kroppen skulle få vila.

Få återhämta sig. Den hade varit med om mycket under några timmar.

Fredrik- min hjälte, min älskade fina underbara starka man- fick inte bara tre små barn att glädjas åt där den sjätte dagen i januari utan han fick även oron över vad som hände med hans fru. Han har berättat om sin rädsla. Om hur han frågade hur jag mådde och hur han inte riktigt fick några svar. För de visste inte.

Jag kan inte ens förställa mig hur det kändes att få höra att jag hade opererats och hamnat på IVA. Glädjen över barnen blandades och grumlades av den malande oron.

Vad skulle hända med mig?
För något hände.

Del tio är på rull…