Vad är det som gör att två människor klickar? Som smälter samman som en pusselbit och som direkt känns så självklar? Vad är det som gör att du finns på en plats precis då, som den du klickar med finns där? Ödet? Slumpen? Eller är det förutbestämt?
Jag tror att vår historia var förutbestämd, vi visste bara inte om den..
Någon gång kommer ni undra, hur träffades du och pappa?
Det här är vår historia från mitt perspektiv, jag ska be er pappa skriva ner hans.
Det här är början på hur vi blev en familj.
När jag var 36 år var jag väldigt mycket singel. Bodde och levde ett lyckligt liv i Stockholm sen 15 år tillbaka och hade ingen som helst tanke på att flytta därifrån. Definitivt inte tillbaka till min barndomsstad som jag betraktade som en allför liten stad som inte hade något att erbjuda mig.
Jag jobbade mycket, lite för mycket, var väldigt aktiv i en ryttarförening, snurrade runt i Stockholms nattliv och umgicks med mina fantastiska vänner. Då var mina vänner min familj.
Så kom oktober månad 2006. Jag hade fått en inbjudan om en klassträff för alla som gått i årskurs nio på den skola jag gått i. Herregud nej, var min första tanke, det är inte min grej att gå tillbaka i tiden, inte intressant, så jag anmälde mig aldrig.
Men sakta men säkert började saker och ting styra sig mot det som sen hände.
Jag skulle köpa ny bil. Min älskade Smulan, ja hon hette så min glimrande Honda, låg för skroten så en investering av nytt behövdes. En av mina bästaste vänner som bor i min hemstad satt inne med en säljare. Hennes svärmor skulle sälja sin bil. Perfekt! och efter många turer så skulle jag åka ner och hämta min nya bil, och av en slump blev det den helgen som klassträffen skulle vara. Den bästaste vännen hade minne och var på. Jo men det skulle väl vara kul att gå dit? Jo vi fixar oss och åker dit, kom igen nu! Men det fanns en liten hake hos mig..jag hade en glugg för tillfället. Jag gick i väntans tider för att få en krona insatt efter att orginaltanden sagt tack och hej. Enligt mig såg jag ut som en bättre fyllekärring men det argumentet köptes inte. Jag hade inga kläder med för det , inget smink, inga partyklackar och efter lite mer övertalning så bestämdes det. Vi går dit. Men då behövdes outfiten...så vi satte oss i nyinköpta Steven(jag döpte honom till det) , blåste upp till Stockholm, hem till mig, laddade väskan med partykitet. Blåste ner igen, Steven gick som ett spjut.
Vi gled in på klassträffen ganska sent. Jag hade kjol, klackar och lila ögonskugga. Och en glugg. Min gamla klass var representerad med ett ganska stort antal och det var riktigt kul att ses efter så många år igen. Många hade barn i tonåren, var gifta, sambo..och så var det moi- la singel. Ganska snart gled han över till vårat bord. Han var rasande snygg. Fantastiskt trevlig. Upptagen visade det sig när vi pratade. Jaha ja tänkte jag och la ner flörtupplägget. Jäkla glugg. Men jäklar vad snygg han var..
Vi har haft en historia sen tidigare. Vi gick på samma tyska i högstadiet. Han var tillsammans med min bästis i sjuan..åttan. Jag tyckte han var en fjant. Vi gick i samma gymnasieklass. Jag tyckte han var dryg. Men attraktionen fanns där och vi var tillsammans i hela tre veckor. Sen gjorde jag slut, han var för på tyckte jag.
Klassträffskvällen led mot sitt slut, men det blev efterfest på ett hotell för ett tiotal personer. Jag var en, han en annan. Vi satt och pratade och jag minns inte varför det slogs vad, men vi slog vad. Han skulle höra av sig, annars kunde jag höra av mig och kräva in vadet på 500 kronor, med en viss %halt i blodet sker de smartaste vaden...
På söndagen skickade han ett sms. På måndagen ringde han.
Efter 10 dagar träffades vi igen, då var han inte längre en upptagen man.
Efter 2 månader flyttade hunden ner till honom.
Efter 4 månader flyttade jag ner till honom, tillbaka till min barndomsstad.
Efter 6 månader var min bostadsrätt såld.
Efter 9 månader var vi gifta.
Efter 13 månader började vi bygga erat barndomshem.
Efter 27 månader kom ni-älskade älskade barn.
Så det var förutbestämt. Att vi skulle vara tillsammans, men det skulle ske lite senare i livet, inte under tonåren utan när livet fått lite mer fason på honom och livet gjort mig till den jag var..
Han vann vadet men han fick aldrig någon 500 lapp-det sa klick och han fick mig..
3 kommentarer:
Nu blev jag sådäringa rörd och gråter lite...
du är en fantastiskt skribent elisabeth lund! :)
...nu vickar jag lite på tårna och blir lite ödmjukt förlägen..Äsch då!
Skicka en kommentar