Så kan också en morgon vara..

Tjillevipparna har en fantastisk radar för allt som är nytt här hemma. Ser direkt! - och då ska det undersökas omedelbart bums..man hinner knappt blinka så är dom där i flock och pillar, smakar, vänder och vrider..

Vi har två hundar och en av dom har en liten förmåga att lägga en liten klutt babbaloba i sin säng på mornarna. Tjillevipparna tycker att hundarnas sängar är skoj att krypa runt i. Just den kombinationen är mindre bra..

När jag kommer ner för trappan i morse, lätt matt av en förkylning som har bestämt sig för att ha mig som värddjur fram till midsommar känns det som, möts jag av en syn som gjorde mig jäkligt alert. Det ligger något brunt på golvet. Det är kladdigt. Det är runtdraget på golvet. Det är i soffan. Barnen är överförtjusta och har bruna fläckar på kläderna. Det är brunt på händerna. Strumporna. Och absolut definitivt runt munnen. Och de är såååå lyckliga..

Jag är nu klarvaken.

Helvete säger jag (ja säger och säger, jag är förbannat hes så jag väser likt en dåre som käkat ett gäng tavelkritor). Jag börjar lyfta bort barn efter barn från detta kladdiga oidentifierade, men de är som sagt var några stycken så det känns som moment 22. Får tag i hushållspappersrullen för att sanera vad det nu är..

Till min lättnad är det ingen babbalubaklutt utan det är praliner. Chokladpralinerna som vi mumsade på igår på den där Valentinska dagen. Det blev 7 stycken över. Nu är kartongen tom..en pralin är på golvet...två stycken håller Oskar krampaktigt i varsin hand, jag får kriga för att få honom att släppa taget. Övriga är nere i små tjillevippmagar. Pontus är den som är kladdigast runt munnen och den som är gladast så jag misstänker att han mumsat flest.

Simon har skött det hela lite mer diskret men jo då, små fläckar runt munnen och på tröjan och han är absolut lika skyldig som brorsorna.

Herrejösses tänkte jag efter sanering och klädbyten. Hur påverkade blir en minimänniska av sin..sina.. första pralin/er? Total sockerchock eller bara en aningens mer spirituell?

Pontus var den enda som visade symptom. Han har tidigare sett ut som en liten farbror som behöver sin rullator när han "jaghållerpåattläramiggå" promenerat. Nu gick han som en liten Duracellkanin...och med ett fantastiskt lyckligt leende på läpparna...