Herregud jag är inte bitter

Ett inlägg.
Bara ett kommer jag skriva om snön.

Jag har älskat den här vintern. Jublat över snön. Snön gör det ljust. Snön förgör de gråaste gråa nyanserna som annars skulle härska. Snön gör naturen vacker, så vacker att det svider till i ögat. Snön gömmer sanden och leran och gruset, som vi annars skulle ha haft överallt för att vi har vovvar och en  katt.
Vintern får 10 poäng av tio möjliga av mig so far. 

Jag har skottat och skottat och skottat och tyckt att det är kul. Skönt kroppsarbete. Och när jag börjat kan jag inte sluta förrän det är klart. Den envisa nerven i mig kommer igång, får storhetsvansinne och jag ska skotta ta mig tusan tills ryggen säger upp sig. (jag vet att det kan vara någon som läser det här nu som tänker att hon har fått snetändning i skallbasen men nej-enligt mig själv- jag är fullt normal)

Man startar inte tömaskineriet ena dagen för att sen ösa ut 15 centimeter nytt vitt skit nästa dag!!!!
Fan, till och med talgoxarna där ute är i chock.

Igår kväll var det jag och dear Husband med pannlampor och snöskyfflar mot blåsten och 15 cm ny jäkla skitsnö.
Och det var tungt så in i helvetet för snön var blöt längst ner och jag hade en lånad skyffel som hade ett skaft tillverkad för pygmeér så ryggen skrek efter en kvart men jag bet ihop. Jag skottade och mumlade fanshelvetesjävlaskitsfan. Det är mitt mantra när jag är förbannad. Ett förbannat bra mantra som jag kan rekomendera vid tillfällen då lätt aggressiva känslor bubblar upp inombords.

Vintern får nu rött kort .

Men bitter! Nej herregud..inte jag inte..

ps.ja jag svär mycket och det är inte bra men förbannat bra när man är lätt upprörd..ds.