Jag har aldrig drömt om att bli gift.
Det har aldrig varit något som har känts viktigt för mig.
Att hitta en stor fantastisk kärlek ja - men absolut inga drömmar om något bröllop i någon fluffig bröllopsklänning.
Min dröm var att få gå omkring med en stor mage. Att få känna små sparkar där inne. Att få bära ett litet växande liv. En gravid kvinna har alltid symboliserat något vackert för för mig. Det kvinnligaste av det kvinnliga. Att det ingick en utdrivningsprocess på sluttampen för att få ut det lilla livet valde jag att inte tänka på så mycket. Men åh dessa drömmar om att få vara med barn..
Livet knallade iväg. Sen kom jag ifatt livet, eller man kan säga att åldern började springa iväg.
36 år gammal. Då är man inte purung i ämnet fertilitet. Kroppen är inte längre i klass A, den har halkat ner till C klassen.
I tanken hade jag förlikat mig med att jag aldrig skulle bli mamma. Jag skulle aldrig vara gravid. Jag skulle aldrig få uppleva hur det kändes att ha ett litet spirande liv i magen.
Det var en stor sorg, den krävde lång bearbetning, men jag hade en otroligt stark åsikt och känsla om hur jag skulle bilda familj. Mina barn skulle skapas ur kärlek. De skulle komma till världen av två människor som ville ha barn för att dom två älskade varandra så mycket.
Min mage skulle växa med mitt livs kärlek vid min sida och han lyste med sin frånvaro.
Jag förbannade alla romatiska filmer och mina vänner kallade mig kräsen. Men jag visste vad jag ville ha, jag visste hur jag ville ha det. Varför skulle jag nöja mig med mindre. Aldrig att jag blev med barn med vem som helst. Då valde jag hellre bort min dröm.
När man är 36 år inser man att sanden i timglaset börjar rinna ut. Prinsen är kraftigt försenad och äggklockan har ringt för länge sen.
Min dröm skulle aldrig bli sann.
Men livet ville annorlunda.
Prinsen dök upp.
Fredrik, min Dear Husband, min stora kärlek. Resten är historia.
Vi startade Projekt Åke. Det är en historia i sig.
Drömmen slog in och jag fick gå omkring med en stor mage.
En gigantisk mage.
En mage med små sparkar i, men små sparkar från sex små fötter. Och det är en helt annan historia.
6 kommentarer:
Hej snäckan!
Åsa här.. Vi träffades i somras på Öland hos Anna Karin - minns du??
I vilket fall var jag ute o käkade med Anna Karin igår och hon tipsade om din blogg..
Nyfiken som jag är gick jag in o läste - Ljuvligt, Härligt, Ärligt och totalt Underbart!
Minns du inte mig så snacka med Anna Karin så får hon förklara *ler*... Hoppas vi ses på Öland i år igen.
Kram och hälsa alla grabbarna
Så fint skrivet!
Jag är så innerligt glad att tre små underbara pojkar har fått ynnesten att få er som föräldrar! Så glad att en kvinna med en sån ärlig längtan får uppleva det fantastiska med graviditet. Livet är rättvist ibland. Jag är också glad att ödet gav oss möjlighet att träffas och att vi har den vänskap vi har med alla slående likheter och gemensamma intressen. Detta blir en bra dag!!! Kram!!!
Vem kan väl glömma "projekt Åke". Hehe
ibland blir det rätt i slutändan, det är ni bevis på.
Du förresten, räknas ni som familjen annorlunda nu?;))
Såklart jag kommer ihåg dig Åsa! :)
Jag tackar ödmjukt för berömmet, tack snälla! :)
Vi får se om det bli ön i år, vi har inte riktigt hunnit dit i planeringen ännu :)
Kram till dig!
Emelie: Tack snälla! :)
Therese..men nu blev jag alldeles rörd..fin du är! Snart ses vi-tjohoo! Hoppas du fick en glimrande dag! :)Kram!!!!
Malin; hehe..nä vem kan det? ;)
Det hoppas jag inte , eller nä det gör vi inte..gör vi?
Glad för din skull! Underbart fint skrivet.
Skicka en kommentar