Att försöka hinna är bättre än att inte försöka.

Den springer, rusar och vimsar iväg. Den sladdar, gasar i hundraåttio och man inser att nu jäklar är det bäst att ligga i för att hinna. Jag pratar om tiden. Den där tiden är en bångstyrig rackare. Bara tickar på och tar ingen hänsyn till vilda drag i handbromsen. Den vägrar att hålla igen.
Tick tack tick tack.

Jag hinner inte ens med en bråkdel med det jag vill. Jag hinner med ganska mycket när jag tänker efter...mina barn till exempel, oh ja de hinner jag absolut med...min man, mm han får sin tid han med...mina vänner..njae där haltar det lite men jag försöker verkligen allt vad jag kan..göra små utflykter..hemmafixadagliga saker, japp sköter mig som en skolbok...det viktigaste( minus vännerna) hinner jag med med andra ord, men jag vill mer. Massa mer! Livet är pluttekort och att vänta på rätt tillfälle tror jag är klokt ibland, men för det mesta är jag övertygad om att det finns inget att vänta på. Vänta på vad?

Som att skriva. För det är ingen ide´att leva i förnekelse-jag och en silverfisk ligger i samma nivå vad gäller minnesförmåga, det har blivit så sen tiden rasslade upp några växlar efter att tjillevipparna såg dagens ljus.
Minnescellerna har åkt på solsemester och lämnat en silverfisk som vikarie. Så det behöver skrivas om detaljer, händelser, möten..livet. För här ska det minnas när små blivit stora och jag sitter med en Pina Colada på någon vit strand och tittar tillbaka på åren som gått.

Nåväl. Att försöka hinna är bättre än att inte försöka.

Hur galet fort växer inte ett litet barn! Jag tittar på kort från ett år sen och förundras över att små barn inte skriker mer än vad de gör, för det måste göra ont. Ont att växa. Ont i...hjärnan..att utvecklas i ett tempo som är i risselrasselwrooom hastighet. Alla intryck. Alla ord. Alla rörelser. Alla tankar. Alla upplevelser. Alla minnen. Alla känslor.

Förra året låg tjillevipparna som små strandade knubbsälar på golvet ..Så här kunde de se ut när de låg och tittade faschinerat på mobilen, oförmögna att göra så mycket mera, men med ögon stora som tefat tittade de vetgirigt på radioaporna som susade förbi. Glada och harmoniska, lyckligt ovetandes om att det finns så mycket mer att uppleva här i livet..

Nu ett år senare går de omkring, springer..eller ja småjoggar som små pingviner i allafall,  dyker från madrassen i sina blå badbyxor, pekar på allt, vill veta allt, vara med överallt, är nyfikna, vetgiriga och förstår massor av det man pratar om.

Pratar lite, det är sparsmakat, inte mer än dä,-betyder där,  maaama- betydelseförklaring onödig ( men mitt hjärta smälter varje gång och jag blir som en dopad jultomte :säg mamma..säg mamma..osv tjugo gånger innan jag ger upp och inser att tjat befrämjar inte talutveckling.) Men de har prat för vovve skällandet, de hör Jito skälla och härmar henne. Frågar vi hur kissen låter så går de upp lite i falsett och säger: jiiaoo. Att kossan säger muuu vet en liten tjillevipp och säger det när man frågar hur kossan låter. Simon vet hur en kanin låter..eller han vet hur hans mors version av hur en kanin låter..Att hästen frustar och ruskar lite på huvudet när den gör det, sitter som en smäck.

Ljuden som bara är just ljud men som betyder så mycket. Det finns ljud för : Ah precis morsan, det var vatten jag ville ha. Ljud för: hehe jag kommer göra det fast jag vet att jag inte får. Ljud för: usch det där tycker inte jag om. Ljud för: jag vill, vad kul, jag vill.

Kroppsspråket är så klart och tydligt. Människans kroppsspråk säger egentligen mer än ord, det är mer ärligt, mer svårtolkat ibland, men det finns där som en öppen bok om man är öppen för det.
De visar med sina små ansikten, sina rörelser, sina ögon, sina händer vad de vill, vad de försöker säga fast inte orden finns än. De visar att de vill gå upp i trappan, att de vill upp i soffan, att de vill titta i böckerna, att de vill visa något, att de vill sitta och gosa...

Dessa små små männsikor så fulla av så mycket men ändå bara på uppvärmningen av våran eviga match: livet.

Dagens tid börjar sina, den gör ju det, tar slut.
Dags för sömn och återhämtning. En tjillevippmorsa kräver sin sömn.
Imorgon serveras det ny tid. En del av den tiden ska jag äga.
Och under tiden när jag tar kommando över tiden ska jag skriva.
För den tiden kommer jag ta mig.