En sjuk natt

Lilla älskade Simon vaknade tjugo över två i natt och skrek i panik. Verkligen i panik som i panik.
Det tog några minuter för mig att ta mig ner för jag hade en liten Oskar i sängen, som landat där efter att han vaknat av den här bedrövliga förkylningen som de åkt på. Dear Husband hade hunnit iväg till jobbet. Blixtsnabbt hivade jag några kuddar under madrassen om i fall att Oskar skulle vakna, sen sprang jag ner.

Det  som hände sen är det hemskaste jag varit med om som mamma.
Simon hade som spasmer i kroppen och var helt okontaktbar. Ögonen stirrade fyllda med panik. Och han skrek. Fyfan vad han skrek. Ett skrik som var så fyllt av ångest.
Fick fatt i min mobil och ringde sjukhusupplysningen med Simon i famnen som skrek, gud så han skrek, och spasmerna..eller ryckningarna eller vad jag ska kalla eländet var vidriga. Försökte ta tempen samtidigt för jag fattade att de skulle fråga vad han hade  i temp. Den visade på 39 grader.
Han var så skräckslagen..Mitt lilla lilla barn.

Jag kom inte fram, samtalet blev bortkopplat hela tiden, jag hittade inte vår hemtelefon för att kunna pröva från den, vågade inte lägga ifrån mig Simon för att leta och då blev jag rädd.
Rädd för att han skulle dö. För min hjärna var med men ändå inte. Jag var lugn som en filbunke mot Simon men inne i mig rasade paniken. Han får inte dö, han får inte dö..

Ringde Fredrik som vände på en femöring med bilen.
Satte mig i fotöljen med Simon och försökte få honom lugn. Han var brännhet. Försökte ge vatten, ville inte ha. Vaggade, vyssade, nynnade.
Sakta men säkert vände det men så fort det kom en muskelryckning fick han panik igen.
Fredrik kom hem och vi gav honom alvedon. Jag ringde nummerupplysningen för att  bli kopplad till sjukvårdsupplysningen, för jag tänkte att jag ringde fel nummer, men det gick inte att koppla och hon började fråga om hur många gånger jag provat att ringa, från vilken typ av telefon och hur jag blivit bortkopplad och ja jo det kanske var så att det inte gick att ringa från mobil.. jag sa tack och hej och la på. 
Sprang upp och där låg vår hemlur, ringde-kom fram - men höll inte på att få någon sjukvårdsupplysning för sköterskan sa att jag uppgav ett ogiltigt personnummer, Simon fanns inte registrerad, var jag säker på att han var född då?, var vi nyinflyttade?...Men snälla kan du inte bara svara på min fråga? sa jag. Ja jag får skriva här i journalen att du uppger ett felaktigt personnummer. Men herregud han finns ju sa jag, kan jag inte bara få svar på min fråga!!
Till slut fick jag det.
Det var ingen feberkramp för då hade han tappat medvetandet utan Simon hade "bara" en förstadie till kramp. Anledningen till att små barn får det vet ingen säkert, förmodligen beror det på att febern ökar så snabbt, så den lilla kroppen "hinner inte med". Det kan även påverka att någon av föräldrarna haft det som liten. Jag hade feberkramp när jag var runt ett och ett halvt år.

En sjuk natt som slutade väl med Simon sovandes tryggt i pappas famn..