6 maj 2010

Ha!

Vi har rutiner här hemma.

Morgonrutin sen urminnestjillevipptider: jag sätter mig vid matbordet för att dricka morgonens livsavgörande kaffe medans jag läser tidningen för att ha koll på vad som händer där ute i världen. Tjillevipparna brukar då leka nöjda och glada med magar fyllda med gröt från deras first breakfast.

Mycket trevlig morgonrutin..var det..för nu har mina tre små fanatiska fans fått för sig att ändra på några detaljer.

Det börjar så fort jag landat med skinkorna på stolsdynan. Simon kommer leende och vill sitta i mitt knä. Han är söt vår Simon. Mamma är svag för söt Simon. Han är väldigt tydlig med sitt kroppsspråk och sitt ljud som han har när han vill något. "Uhu", "Uuuuuu" låter han, han påminner lite aningens om en speedad uggla faktiskt, sen drar han upp ena benet för att visa att han vill upp. Som en hanhund som tänker pinka.

Jag är envis men Simon är den envisaste av envisats, så han vinner för annars blir det tråkig stämning. Man väljer sina strider tänkte jag i början när han började med det här, och plockade upp honom. Han har vunnit kan man säga.

Simon sitter i knät och jag fokuserar på att få i mig kaffet under barnvänliga former. Då kommer Oskar som ett litet brev på posten: han vill sitta i knät. Såklart. Upp med Oskar i knät. Annars blir det väldigt väldigt tråkig stämning för Simon får ju så varför skulle inte Oskar få..

Jag är svag för mina söner i det här läget. Att ge kram och goskontakt är ett viktigt inslag i tjillevippuppfostran och när kontakt efterfrågas av tjillevippar nekas det aldrig av tjillevippmorsan.
Pontus får syn på gemenskapen på stolen, känner sig försummad och vips så står han och vill upp i knät...
En kvinnas lår är inte skapta för att kunna ha tre tjillevippar i knät. Det har mina fans ingen som helst förståelse för, så det blir oerhört tråkig stämning när alla två som redan sitter i knät får skutta ner på golvet igen till den tredje som är upprörd för att han inte fick sittplats.
Hejdå till att sitta i harmoni och dricka kaffet. Och absolut farväl till tidningen..

Ohållbart.

Sedan två veckor tillbaka sitter tjillevipparna i en av sofforna -jag sitter i fåtöljen.
Dricker mitt kaffe och läser tidningen.
Trevlig stämning i gruppen som gillar att hänga i sofforna.

De är kanske envisa de små men tillfälligtvis har jag vunnit i att vara smart.
Ha!

2 kommentarer:

Anonym sa...

List segrar över envishet!! Men.. det är som du säger, man är ju så jäkla svag för den där bedjande "ska vi gosa"-blicken. Jag har redan förstått... och accepterat.. att jag kommer förlora mycket pengar på den blicken i kombination med "Mamma, det är klart vi kan få?" :) Ha en superdag //Kram Therese

Osloskånskan sa...

Jag tror du gör rätt som är svag för kroppskontakt, gull verdt!