Kvart i elva satt jag och Tjillevipparna i Forden i morse.
Jag i kjol och ögonskugga, grabbarna i jeans och tandkrämsdoftande andedräkt. Liten blomma till kalasfixande mamma och bilar till kalasets mittpunkt; Axel två år.

Tjillevipparnas allra första barnkalas. Det är lite stort.
Jag var med som assistent och stöd.  Dear Husband lämnades hemma för att sova ut och gå promenad med vovvarna.
Det var en 50/50 satsning. Inte att åka själv utan sovstundsbortfall.
Tjillevipparnas kalasmedverkan innebar att de blev snuvade på sin dagliga sovstund som infaller vid halv tolv varje dag. Men för tusan- om man inte provar vet man inte om det går bra.

Det gick bra. Det gick glimrande bra.
Vi åt lunch och vi åt tårta. Vi drack saft och åt ljuvlig kanelbulle.
Tjillevipparna lekte och jag hann prata lite mellan assistentuppdragen.
Jag såg lyckan i att få hålla i en ballong och att åka på en leksaksbil.
Jag såg självständighet och syskonsamhörighet.
Jag såg glada barn. Mina barn. Som börjar bli så stora. Jag är så fruktansvärt stolt över dom.
Pyser över och älskar oerhört.

Halv tre sa vi tack så mycket och landade i bilen med varsin påse från fiskdammen.
Tre små kalaskillar somnade efter ungefär tre minuter.
Med magar fulla med gotteligottgott och sinnena fulla med massa kalasintryck.