Surt möter sött

Vid lunchtillverkningen idag fick Pontus syn på den delade citronen som låg på köksbänken.
Liten arm sträcktes genast upp-fingrar som tippetitappar sig fram mot målet-fötter som ställs på tårna och tjohopprasktsomtusan så har han citronen i handen.
Ett lyckligt leende och ett par glittrande ögon tittar på citronen som han håller i.

Ja smaka du-säger jag- men den där är inte god, den är sur.
Sur? Pontus har ingen aning vad surt är än. Vare sig vad gäller smaker eller vad gäller människor.
Så han tar sig en liten tugga.
Oj säger jag och rynkar lite på näsan-mina smaklökar drar ihop sig automatiskt av tanken på att ta en tugga av en citron -känner du vad sur den är?
Jo lite kanske, ser han ut att tänka,  men förbjuden frukt är bra frukt - så han tar en tugga till.

Tråkig stämning när jag tycker att dagens citronintag är uppnådd.

När en gör något ska alla göra det så inom 36 sekunder står en liten Oskar vid köksbänken och kräver sin stund med citronen.
Den här är sur-samma ord till vår andra son men jag pratar för döva öron. Frukt är otroligt gott enligt alla tre och citronen ser uppenbarligen otroligt god ut..Oskar slickar på citronen och hans grimas efteråt är obetalbar- Oskar har idag lärt sig vad smaken sur betyder och han gillar den inte.

Oskar överlämnar själv citronen till mig.

Näste Tjillevipp står och väntar på sin tur. Med ögon som lyser av förväntan tar vår tredje son citronen i sin lilla hand.
Surinformationen delas ut, så Simon provar först med en liten försiktig slick.
Jag står där med rynkad näsa igen och väntar på usch vad var det där för smak reaktion men fick motsatsen.
Simon tittar på citronen-ler stort-och tar en stor tugga.  Sen en till.
Succe´.

Simon försöker springa iväg med citronen när han inser att han är på väg att förlora den..
Japp. Det blev tråkig stämning..

I eftermiddags var Dear Husband och röjde träd på våra snart nya grannars tomt, så jag beslöt att vi skulle aktivera oss med något nytt i köket.
Tjillevipparna har varit med och lagat mat men aldrig bakat.
Så placerade på första raden vid spisen, sittandes i sina stolar, fick grabbarna hänga med på hur en sockerkaka blir till.
Se, känna och få göra. Att röra i smeten, röra i mjölet, se smöret smälta, äggen knäckas..formen smöras och ströbrödas. Se elvispen jobba.
Och självklart få smaka på smeten.

Jag vet inte riktigt vem som hade roligast-de eller jag.
Det är hur häftigt som helst att få vara med om att se hur de upplever saker- saker som en annan inte reflekterar över längre. Man bara gör det. Men jag kan förstå att ett ägg är hur coolt som helst.

Nu vet även Tjillevipparna hur en sockerkaka blir till.
Och de vet definitivt hur en sockerkakssmet smakar.
Jag kan väl säga så här; citronen lirar inte på samma planhalva som kaksmeten. Inte ens i samma match.
Sockerkakssmeten och Tjillevipparnas smaklökar är bästaste vänner.

Idag vann det söta över det sura.