Det blev två

Det var en ny upplevelse att resa iväg och lämna kvar sina barn där hemma.
En ny ansvarskänsla dök upp. Tankar snurrade till och pockade på uppmärksamhet.
"Tänk om det händer oss något och de blir föräldralösa" var en sådan tanke.
Jag som alltid älskat att flyga, tyckt att starten är en häftig mäktig upplevelse satt den här gången istället och var lite nervös. "Nu skärper du till dig" tankar blandades med de nervösare inläggen i skallen.
Men det kanske hör till i mammaresan?; att känna och tänka annorlunda när man lämnar. Det får så många konsekvenser numera om det skulle hända oss något.
Nu när Tjillevipparna finns.
Mitt ansvarstagande som förälder är definitivt påkopplat.

Men piloten skötte sig exemplariskt, min nervositet var obefogad, planet flög och kom fram till Polen och till Krakow.
Två och en halv utan barn det är bara vi dagar, tre utan barn det är bara vi nätter.
Oskrikigt och oklängigt. Ingen matlagning, ingen tvätt, inga klädhögar att vika. Inget hundhår att dammsuga eller leksaker att plocka upp.
Oh herrejösses det var skönt.

Vi åt på restaurang- oj det är trevligt att äta på restaurang. Välja, smaka, njuta.
Tyvärr serverades jag något som gjorde att jag var uppe och körde ett kort pass med porslinsbussen under hotellnatt nummer två- det var mindre trevligt. Lite matt under förmiddagen som tyvärr gjorde att jag inte pallade med beställd morgonmassage, men men- det är sånt som händer- och nu hände det mig.
Fokus på det positiva istället.
Vi promenerade och vi flanerade. Avslappnade. Tid för varandra. Småpratandes och hand i hand. Solen sken som om det var sommar och termometern visade på 19 grader. Vi satt på ett utomhuscafe´ i värmen i kortärmat och njöt som bara lediga trillingföräldrar kan njuta.
Vi gick i affärer och jag hittade overkligt verkligen ingenting som jag riktigt riktigt ville ha, så jag kom hem utan några som helst nyheter för garderoben. Jag skulle ha kunnat shoppat några stövlar men näee..vi shoppade ju hundar istället.
Just precis.
Hund blev till hundar.

Dag två åkte vi buss i två och en halv timma till en annan stad.
En Tosa kennel som vi besökte för tre år sedan för att då eventuellt köpa en hane. Då blev det inget köp på grund av små anledningar som var stora då; rabies och hanhund. Eftersom Polen har rabies får man inte importera hunden förrän den är 8-9 månader. Vaccinationer och blodtester för att se att antikroppar bildats tar tid. I Polen lever de inte med sina hundar som vi gör- deras Tosor bor i hundburar utomhus,förvisso älskade men inte riktigt på samma sätt(enligt mig), som om de bott inomhus. Då, för tre år sedan, ville vi inte ha en hanhund som inte fått den socialiseringen som vi anser att den behöver. Så istället köpte vi Haigo från Tjeckien
Men nu var vi där för att titta på en tik.
Det är en bra man som driver kenneln, seriös och kunnig. Bra hundar, friska och glada men inte alls så socialt tränade. Vi fick hälsa på dom utanför burarna och de är inte dumma, men..de är inte som våra knähundar här hemma.
Hur som helst.
Det fanns tre små damer. Tre små som hunnit bli 13 veckor gamla och som var fullständigt bedårande.
Uppfödaren hade valt ut en till oss- den han trodde mest på som avelstik. Den föll Fredrik för.
Men så fanns det två till, den ena föll bort på grund av att hon var lite för smal i ansiktet.
Men den andra.. Hon valde mig och jag valde henne.
Vi pratar kärlek här.

Så vi köpte bägge två.

Vi bestämde oss när vi satt och åt på kvällen. När vi vi åkt buss i två och en halv timma igen, var tillbaka i Krakow och fått distans till valpkärleken.
(det är svårt att träffa valpar och inte vilja ha alla när man är en sån djurälskare som jag är)
De kommer hem i maj om allt går bra med rabiesvaccinationerna.
Där någongång kommer även vår nya svarta Tosa dam från Tjeckien- om den parningen går bra.
Två + två + en = jajjemen, det blir bra det här; nästa vår har vi fem shetlandsponnies vovvar, en kisse och tre Tjillevippar här hemma.

Klok eller en tok?
Äh!
Vi lever vår dröm och..livet är till för att levas!
Allt-precis allt-handlar om inställningen.