Igår vid lunch tid vinkade vi av Dear Husband. En rajtantightan grabbsammankomst med paintball och tiokamp och bastubad och sova runt lägerelden var på schemat.
Idag vid lunchtid kom han hem. Klockan 20.00 sov han som ett litet barn.
Min hårt arbetande man var så värd den resan.
Det är inte ofta jag är ensam här hemma utan mannen.
Han är ingen partyprisse, ingen som har behov att åka iväg och tanka energi genom egentid utan tvärtom är han en riktig liten hustomte.
Jag tycker om att vara själv, har ett visst behov av det.
Bara få rå om mig, mig och mig.
Jag lärde mig att tycka om det när jag levde solokvistus i fem år. Tycka om att trivas med min ensamhet. Det är en konst att tycka om sitt eget umgänge, alla hittar inte dit. De behöver alltid ha någon eller något att göra. Så var det för mig innan jag insåg att världen inte går under av att ha en helg utan något att göra eller att ha en helg utan kontakt med någon annan än hunden.
När jag insåg att jag var ganska trevlig att umgås med alldeles på tu man hand då ramlade en stor trygg pusselbit på plats.
Igår hade jag en skön dag med barnen.
Vi ritade, lagade mat, åt clementiner och vindruvor, torkade små snoriga näsor och bara va´. Tillsammans.
Det är magiskt att känna samhörigheten med barnen.
Jag satte på dom pyjamaserna en timme senare än vanligt, för att vi hade lite för mycket bus att reda upp, och för att jag fick den briljanta ide´n att deras hår behövde klippas.
Halv nio var det knäpptyst. Det är en annan form av magi.
Det snörvlades ihop med snusandet. Jag är larvigt förtjust att höra på hur de ligger och snusar när de sover, får alltid ett litet leende på läpparna.
Halv nio och jag kunde slappna av i soffan med en öl, chips, en dator i knäet och en TV i bakgrunden som jag då och då slötittade på.
Jag kunde börja få rå om mig, mig och mig.
Skriva, svära över Blogger som inte ville leverera och så läsa, beröras, le, skratta till och gråta.
Ensam i soffan.
Men ändå aldrig mera ensam.
Det är en ovärderlig pusselbit som jag ska vara förbannat rädd om.
Vad fint du skriver och vilka härliga tankar du har. Jag uppskattar också egentid och klarar mig inte utan den.
SvaraRaderaDu är klok som en bok! Jag känner igen mig själv i det där med att trivas med sig själv. Det kan jag också. Egentid är tyvärr en bristvara. Man får ta vara på de små små stunderna helt enkelt...
SvaraRaderaJag tror, nej, jag vet att det är jätteviktigt i ett förhållande att båda har egentid gärna tillsammans med egna kompisar. Inte gemensamma vänner , utan egna som den andre kanske inte känner mer än till namn. Man behöver få vara i en egen liten värld för att kunna koppla av helt, få vara någon som inte är pappa/mamma, make/hustru i första hand.
SvaraRadera