Jag, jobbet och torsdagen

Efter två år med blöjor och välling och hundar och man och blöjor och barnskrik och blöjor och barnskratt och blöjor varvar jag nu det hela med lite jobb.
Sedan den första november förra året är jag en yrkesarbetande pendlande trebarnsmor.
Sedan den första november förra året har jag inga som helst fritidsproblem skulle man även kunna säga..
och I love it!
För det är kul, det är riktigt kul att dra på ögonskuggan, sätta sig i bilen och glida iväg och få..ska vi kalla det "vuxen bara tänka på mig" prestera.
Uppnå försäljningsmål. Bygga upp ett team. Få människor att utvecklas. Få egen personlig utveckling.
Nu kan man om man är nitisk tänka att det är väl sanslöst mycket utveckling och ledarskap etc med barnflockar, och ja det är det.
Men nu pratar jag ur det icke nitiska perspektivet.
Nu pratar jag ur egoperspektivet.

Jag är erfaren. Har rutin. Har koll. Jag vågar till och med vara så osvensk och ojantelagsaktig att jag slår mig för bröstet och säger att jag är briljant på det jag gör. Briljant var ordet.
Men herrejösses vad jag känner mig ringrostig.
Det känns att det var ett tag sedan min silverfisk däruppe pysslade med budget, ledarskap, struktur och organisation inom annat än kids, vovvar, man och hem.
Oerhört frustrerande.

Jag jobbar men oh absolut inte heltid för då hade jag inte sett röken av grabbarna, utan jag spenderar i snitt 6 timmar på jobbet.
På pappret är det så iallafall. Ska det vara.

Men.
Jag har öppnat en ny butik, har ny personal och började att jobba under den mest stressiga perioden som finns -julförsäljningen. PÅ det lägger vi ringrostigheten.
Sextimmars arbetsdag?
..

Hahahaha!!!

Mitt jobb är minst sagt välfyllt. Och jobbar man 75% så kan man inte prestera i samma takt som en som jobbar 100%. Det skulle undertecknad ha pluggat in som ett litet mantra innan hon började.
I verkligheten har jag inte jobbat sextimmarsdagar utan jag- min tok -har redan 25 timmars övertid ,trots att jag tagit mig i kragen och tagit ut tio..

Jag är en ambitiös liten jäkel, en arbetsmyra som vill vill vill och är envis och en tidsoptimist utan dess like. "Jag ska bara" är inte bara Alfon Åbergs pappas replik - det är min. Vill man så går det är en annan liten käck inställning.

..eller så går det inte och så kommer den lilla insikten..

Min egenskap att tänka: "när jag bestämt mig för något ska det helst ha hänt för en kvart sen..alternativt vara klart redan.." måste jag begrava. Tre barn, jobb, 45 minuters bilfärd enkel resa, man, hus, 2 hundar(snart 4) och lite annat smått och gott som man vill göra här i livet -blogga och plantera till exempel.
Ekvationen går inte ihop.
Så jag har faktiskt grävt begravningsgropen, lagt ner en påse med ambition, tagit ett djupt andetag och känt...
Harmoni.
Var sak har sin plats i livet och just nu måste jag lägga yrkesribban på en rimlig nivå. Se det jag gjort istället för att fokusera på det som jag skulle vilja ha gjort och inte har hunnit gjort.
Skriva listor och göra prioriteringsordning.
Jag välkomnar insikten och känner harmoni.

Jag har spenderat lite dinaros idag.
Ska iväg till Köpenhamn nästa vecka och konferera med jobbet. Kväll nummer två är det fest. Behövde inte ens titta i garderoben för att kunna konstatera att efter två år med ett liv på landet med föräldrapenning är det eko på avdelningen party blingbling kläder.
Efter dagen finns det nu klänning, höga klackar och blingbling.
Gäddhänget på armarna hinns inte med att fixa till så idag landade även en brun utan sol i badrumsskåpet. Brunt häng är snyggare än genomskinligt blekrosa häng.

Ute är det kallt som satan igen men imorse trotsade vi minusgraderna och satte  på oss alla triljoner med kläder och gled ut i ett fantastiskt solsken. Där ute ägnade jag mig med att glömma att jag hade hundarna ute så de rymde.
 = arga blicken av Dear Husband.
Men jag var fullt upptagen med att spela hockey med tjillevipparna och min silverfisk var uppenbarligen på rast så..tja de hann springa smyga till skogs de små rackarna.

Torsdagen den tjugosjunde januari har varit en fin dag.

Varmt välkommen Ankan!

 och TACK alla ni som skrivit under den lilla långa ofrivilliga pausen och varmt tack för att ni får mig att känna mig.. efterlängtad ;)