Lätt surrealistiskt men..

...håll i hatten.
Vi är uppkopplade.
Sedan igår har vi kontakt med cybervärlden och jag säger : heeeeeeeeeeeeeeeeeeej!

Vad livet blir knäppt utan Internet. Krångligt. Lite tomt och trist.
Nu kanske någon undrar hur det kan dröja 3 månader från att ha pajjat det trådlösa modemet, till att ta beslutet att säga hejdå till skitföretaget 3 som levererat en snigeluppkoppling, till att spendera tiotusenfemhundra kronor och köpa in sig på snabb bredbandsuppkoppling istället?
Det finns en anledning.
Telia.
Sicket galet alldeles för stort företag som tar galet mycket pengar men inte har vett att ha en galet bra proffsig - snabb!- kundkontakt.
Men nu är den historian historia. De har äntligen levererat och vi har en snabb glimrande fantastisk och alldeles underbar uppkoppling.
Jag är tillbaka.

2011 har övertagit stafettpinnen och rusar vilt mot..våren. Jo. Faktiskt.
Igår satt jag och läste bloggar tills det sved i ögonvitorna och kunde konstatera att många är vintertrötta.
Men jag vet inte vad som hänt med mig för jag är..vinterpositiv. Det ska gudarna veta, det är inte är ett vanligt förekommande tillstånd hos mig så här i mitten av vintern men jo- jag känner mig positiv som fan. Dagarna är längre, ljusare, snön har sjunkit och det är dags att börja planera årets frösådd.
" I år får du hejda dig sa Dear Husband, det var ju för tusan plantor överallt förra året" när jag flaggade för mina planer. Och okej-jag erkänner- jag gick aningens till överdrift förra året, jag transformerades till en galen trädgårdsamatör och ska i år sansa mig.
Liteaningenslitegrann.

Tjillevipparna. Barnen. Simon, Pontus och Oskar.
24 månader. 720 dagar.
Sanslöst!
De har fyllt två år.
Så mycket har hänt,så många minnen, som inte har kunnats plitats ner här, har upplevts.
Efter att ha fått en Tom & Jerry kaka i 24 dagar -deras mormor gjorde en adventskalender med daglig kaka och daglig femkrona till sparbössan- satt ordet kaka som ett klistermärke i ordförrådet.

Mötet med Tomten var skrämmande, att vara med i Luciatåget på dagis var skitläskigt. Baka pepparkakor var kul - att äta dom roligare. Göra julkort var sådär kul på grund av att det inte fick strösslas ohejdat med glittret och limmas på bordet- jäklar jag var svettig efter det pysselpasset, men oj det blev bra.
Mina skumtomtar var inte fredade utan upptäcktes, snattades, tuggades och las tillbaka..

 Pipmuggen är nästan helt utbytt- nu sörplas det mest ur glas. Det tittas på Bolibompa och det tittas på DVD filmer.
Jag har nu sett vissa tecknade barnfilmer trettitolv gånger eftersom jag anser att små pluttar inte ska sitta och titta själva= kan snart alla figurers namn utantill.  Det petas i små näsor och det levereras snorkråkor på löpande band från små pekfingrar; i mitt dagliga arbete ingår numera pekfingersnorkråkspapperstorkning. Genomlidit ögoninflammation och ett gäng förkylningsattacker. Många skratt, många gemensamma lekstunder och gemensamma bus men jösses det bråkas och kivas, det skriks och knuffas. Hemma. På dagis är konkurrensen som bortblåst; där råder det broderlig samhörighet och gemenskap hela dagarna. Jag ser fram emot den dagen då de slutar kriga om min uppmärksamhet och slutar bryta ihop för att en brorsa säger aja med vickande pekfinger.
Utveckling och erfarenheter.
De kommer alltid vara mina små Tjillevippar, jag kommer alltid att vara deras Tjillevippmorsa men nu känns det som att ..är man två år så vill man nog inte kallas för Tjillevipp.
De har lärt sig ett nytt ord; toooooooooor. Översatt är det stor- så från och med nu;
säg hej till Grabbarna.