Under stjärnorna

Många kollegor frågade om barnen.
Hur det går. Hur de är. Hur livet fungerar med tre tvååringar.
Sen kom frågan om hur det kändes att vara ifrån dom.
Och jag svarade att det kändes bra.
Att nu är jag här och då är jag "här och nu" fokuserad.
Att hemma har de det fantastiskt bra för de har en mycket kompetent pappa som sköter ruljansen. Som älskar dom precis lika mycket som jag.
Att jo det känns bra i mammahjärtat trots att jag är ifrån dem. Saknade - oh ja- men det dåliga samvetet är inte med på resan.

Vad ger det för intryck då?
Är jag en mindre bra mamma i vissa människors ögon? Som åker ifrån små barn som inte förstår att det bara gäller för tre dagar?
Nepp. Jag tycker faktiskt inte det. Jag är inte mindre bra - jag är i vardagen en fantastiskt närvarande mamma till våra tre grabbar. Japp. Jag vågar tycka så.
De får uppmärksamhet och blir sedda som de individer de är.
De får ramar och tydliga regler så att de förbereds för det stundande självständiga och ibland hårda vuxenlivet.
De får lek, kunskap och pedagogik.
De får uppleva omtanke.
De är varma, trygga och mätta.
De är oerhört älskade.

Under konferansens sista dag var en organisation där; Children on the Edge.
En mindre organisation som vår företagsgrundare inledde ett samarbete med för många många år sen. Samarbetet lever vidare; butikerna säljer en produkt under en period och de får vinsten som sen går till något av deras projekt.
En lång samarbetshistoria men det är inte den jag ska skriva om.

Barn.
Alla dessa barn i världen som inte får det som våra barn får.
Som alla barn har en förbannad självklar rätt till att få.
Grundläggande saker som borde vara en självklarhet.

"...när vi lyfte upp barnen som låg fastbundna i sina sängar där på barnhemmet, som inte hade ett namn utan kallades för ett nummer, när vi kramade om dem så kramade de inte tillbaka.
De visste inte hur man gjorde, de hade aldrig mött omtanke, kärlek eller empati.."

Sitt på en föreläsning och lyssna på det.
Sitt och titta på en film inspelad i Burma och se hur en egen penna och en egen anteckningsbok bemöts med enorm lycka. Hur ett barn i Moldavien ser ut i ögonen när de får äta ett mål mat, leka, gå i skolan och bara vara barn. Sitt och titta in i en bild som visar ögonen på en flicka som utsatts för trafficking.
De ögonen..
Jag har sett det flera gånger. På tvapparaten och i tidningar som alla andra.
Och på jobbet.
Och varje gång brister hjärtat och tårarna väller över kanten.

Under de där stjärnorna som då och då visar upp sig på en stjärnklar himmel finns det så sjukt galet många barn som inte får det många andra barn får. Som alla barn har en rättighet till.
Man kan diskutera vem som ska rädda dom som inte får och hos vem ansvaret ligger.
Men det tar för lång tid.
Många ser, har en åsikt eller lägger locket på.
Alldeles för få gör.

 Vad finns det för saklig förklaring till det?