Vilken kväll och vilken kväll igen och vilken dag..

I torsdags var det dags för nya innovativa barnbaciller.
Oskar skickades hem från dagis några timmar tidigare på grund av feber och hostan from hell.
Hosta som i seg slemmig rosslande envis rethosta. 
..detaljer kan ibland vara överflödiga men sjuksyster kände ett behov av att förtydliga hostbesvären..
Gräslig hosta för liten minimänniska.

Lördagskvällen.
Simon hostfebersinvarderad.
Det hostades tills det kaskadkräktes kvällsvälling i mammas famn = vällinghårinpackning,  precis när Melodifestivalens första toner ljöd från TV rutan.
Jag in i duschen, Simon till pappas famn.
Simon somnari sin säng.
Vi landade välförtjänt - efter jobb på extrajobb för Dear H.´s del och ensam hemma m. kidsen för min del - med varsitt glas vitt i soffan när hostan from hell startar hos stackars Simon igen.
Nedkräcklad säng , hejdå vin och hej till Simon som fick somna om hos mig i soffan.
Precis när jag skulle somna vaknade Simon- nu åter i sin säng- med närmare 39 grader.
Dear Husband sa hej till soffan och Simon landade bredvid mig.

Söndagskvällen.
Roade jag mig med att leta hund.
Sista kvällspromenaden. Släpper ut hundarna på tomten-som alltid- under tiden jag sätter på mig ytterkläderna. Ser att de studsar fram emot staketet men tänker att jaja det var väl ett rådjur där. Vi bor på landet så det händer då och då om man säger så.
Kommer ut.
En hund finns.
Det andra stolpskottet har hoppat över staketet och är ute i skogen och jagar rådjur.

75 minuter senare går jag in.
Utan hund..
Hade tjoat Haaaaaaaaaaaaaaaaigo så det ekade över sjön 78 gånger och letat med bilen längs skogsvägen(jag kände vanmakt, hjälplöshet och hjärnslöhet när jag tog det briljanta beslutet) i 15 minuter och stått rakt upp och ner och stirrat ut i mörkret i 10 minuter, svurit och väst hundjävel restrerande tid.
Känt äkta oro och börjat fantisera om hund som aldrig skulle återvända.
Skadad. Kidnappad. För dum för att hitta hem.
Jag var väldigt väldigt trött som sagt var..

Efter tre minuter hör jag tassar på altanen.
För såklart han hittar hem! Han är en hund, jag missade den detaljen i mitt trötta tillstånd.
Ligisten har förmodligen hört mig alla de 75 minutrarna (minus de 15 jag satt i bilen och spanade) och tänkt; vad bra att hon väntar medans jag joggar klart..
Sammanbitet öppnar jag dörren till han som snuvat mig på min skönhetsömn och säger sammanbitet; gå och lägg dig tack så mycket.
Oberörd, nyjoggad och fullkomligt ovetande om sin bedrövligt opassande aktivitet insats somnar han ganska så snart.
Det gjorde inte jag.

Jag är trött

Dagen igår.
I morse fick jag gräslig- fullkomligt horribel information. Så galet så att hjärnan inte riktigt vill ta in det.(..som jag kanske kommer att skriva om men det beror på om det är sant.. vi har skickat efter vissa handlingar för att få klarhet om det är så överjävligt..)
Under dagen har jag fått ett internt jobbförslag som kan vara intressant. Men som jag aldrig hade sökt sådär spontant. Men som kanske kan vara intressant ändå efter samtalet..
Jag har sökt ett annat jobb internt som jag vill ha om karriärhjärtat och viljan får styra men som kanske inte är rätt i tiden med småbarn om mammahjärtat och magen ska styra.
Samtidigt är jag ju nykär i det jobb jag är mitt uppe i nu.
Det är nu den där lilla framtidskillen ska knacka mig på axeln och berätta vad som händer om ditten eller datten faller blir av.

Jag är förvirrad.

Personen som skulle tagit hand om Jito om hon inte fungerar med de nya vovvarna som kommer hem snart är "försvunnen". Hans son ringde och sa att det inte är läge i hans pappas liv just nu att ha en hund och att han inte kan kontakta oss själv. Sonen kallade dessutom sin pappa vid ett helt annat efternamn än det vi trodde att han hette.
Eh- förlåt? Vad är det frågan om?
En person som vi trodde på. Genuint intresserad. Kunnig. Men tydligen så fel.

Vi kanske ska gå en människokännarkurs..