Ny fondvägg

Lördag morgon klockan 07,15.
Jag och Dear Husband ligger i sängen och dricker morgonkaffe.
Vi har mysmorgon hela familjen.
Tjillevipparna skuttar runt, hoppar i sängen och tittar på Bolibompa. Cirka 2 minuter på varje aktivitet innan de tycker att det är dags för något nytt.
Mellan kaffeklunkarna skriver jag en prislista till min mamma som ska vara vår säljare under dagens kommande loppisförsäljning.
Lägger ifrån mig pennan på nattduksbordet och vi ligger där och tjitttjattar om dagen som är på ingående.

Plötsligt ser vi Pontus jogga förbi vår sovrumsdörr.
Tittar in på oss och levererar jordens leende. Han strålar. Han personifierar ett mycket mycket nöjt litet ansikte.
Vi får syn på vad han håller i.
Den svarta tuchpennan. Den superduper permanenta som jag skrev prislistan med.
"Men hur fick han tag på den där pennan?" tjoar min äkta hälft under tiden han svingar sig ur sängen för att fånga den lilla vesslan med pennan.
Hoppsan tänker jag - mitt fel.
Sen hör jag bara följande scenario från min plats i sängen;
"Nej neeeeeeeeeeeeej nej nej, släpp den!"
Det följs av ett  mycket besviket argt barnskrik följt av en liten röst som också säger nejnejneeeej - det sista utdragna nejet signalerar game over.
Barnet förlorade pennan.
"Jaha ja,då har vi ett svart streck på väggen" säger han som vann dragkampen över pennan.

Efter det hör jag den äkta mannens röst igen.
"Nä men faaaaaaaaaaan"
Han har vänt sig om och fått syn på den lilla penntjuvens första verk.
Vi har en ny fondvägg..