En mindre bok...

I morse hade Oskar den mindre goda smaken att vakna, låta som en sämre väckarklocka och kräva en start av dagen. Klockan var 05.15 när han gjorde sin check av stämbanden.  Aningens alldeles för tidigt om jag hade fått välja men jag fick -kors i taket-ligga och slumra en halvtimma innan jag hörde hur två av tre små började tassa uppför trappan. Jag blir alltid alldeles bubblig i hjärtat när jag hör hur de är på ingånde. Tipplelitapp och så lite bubbel (= "prat" kommentererna som väller ut över det de ser och stöter på på vägen upp). Sen landar de i vår säng och då kan man liksom inte vara trött längre för de kommer alltid med stora leenden och massa bubbelprat och kräver uppmärksamhet och lyssnande öron. Jag älskar det.

Först dyker Pontus upp- glad som en solstråle och någon halv minut senare virvlar en glad Oskar in i rummet. Kravlar sig upp i sängen och trasslar ner sig under täcket. Och så ligger vi där- en unge på varje sida- och jag får vakna till ännu lite mera tills den tredje tycker att det blivit för ensamt där nere.
Simon har nämligen fått för sig att det där med att själv gå ner från sängen- njäe det är farliga grejer det för när han skulle kliva ner första gången så föll han max 20 cm från det sista trappsteget så nu när jag försöker marknadsföra att han kan själv så svarar han; nej! och så bonkar han med handen i skallen för att visa att herregud du är ju inte klok, jag ramlade ju och slog halvt ihjäl mig. Jag upprepar- han föll 20 cm..
Men han har bestämt sig för att det är läskigt så han sitter och tjoar "mammma, maaaaaaaamma alternativt gastar med den ilskna versionen när de andra lämnar rummet, tills han blir hämtad.

Vi äter frukost däruppe. Tjillevipparns framför Bollibompa och jag i sängen med gårdagens tidning.
Mycket bra stämning.
Men herrejösses! - jag måste ju skriva om det galna från igår. För där nere ligger den lilla huggormsbitna och har ett framben som ser ut som en liten telefonstolpe. Men hon är -tack snälla rara för det -pigg och alert som om ingenting hade hänt. Men när det hände var det mindre skoj..

Igår var alla vovvarna,jag och flocken med barn ute på ängen. Vi tittar på vitsipporna, hundarna leker och så ska vi ta oss en liten promenad ner mot bryggan. När jag ska kalla in hundarna så ser jag hur Ichi haltar lite på vänster framben men de har precis busat så jag reflekterar inte mer över det. Tänker att hon kanske har sträckt  sig och att jag får ha koll på henne. Vi går en liten bit, sen vänder jag och barnen upp mot huset igen och då ropar jag in alla hundar. Alla kommer men inte Ichi. Märkligt tänker jag för hon har lärt sig att matte har godis och kommer alltid som ett litet skott. Då ser jag hur hon ligger i gräset 20 meter bort. Jag joggar bort till henne för jag förstår direkt att det har hänt något. Hon är skitdålig. Tittar på tandköttet - nästan vitt. Fan! Jag blir så jävla rädd. Ungar, tre andra hundar och Dear Husband ligger och sover efterjobbet sover. Jag slutar tänka utan jag bara gör. Jag springer så fort så en dopad Ben Johnson skulle se långsam ut till huset, upp för trapporna och skrämmer halvt som halvt ihjäl min sovande man. Gastar ut information och att nu jäklar får han sätta fart. Springer lika snabbt tillbaka utan att vänta på honom. Jag försöker få barne att förstå att de måste skynda sig hem men eftersom jag är så bedrövligt stirrig så går det så där. Min stackars yrvakna man- endast iförd kalsonger och gympaskor - kommenderas att bära upp den slappa hundkroppen de 50 metrarna upp till huset. När allt och alla med ben är innanför vårat staket springer jag igen. Den här gången till vår granne 50 meter bort. Forrest Gump- släng dig i väggen..

eh.. det här börjar urarta till ett av världens längsta inlägg..
Men jag fortsätter.

Vi har en veterinär som granne och det är så bra att vi har det så att det nästan är för bra för att vara sant. Men så bra är det och igår när det här hände var det tur att hon var hemma för jag var nog närmare döden än hunden på grund av att jag blev så jäkla rädd. Fru veterinär sa "lugna ner dig och andas" och var lugn som en filbunke. Jag lugnade ner mig men fattade inte hennes lugn - min lilla sockerpluttsnutt höll ju på att dö..
Hon kände igenom Ichi och konstaterade att hon hade rejält ont. Frågan var från vad. Det syndes ingen svullnad på benet då. Men hon satte en kanyl på vovve och gav vätska. Efter 10 minuter syndes det som vi trodde  - först tassen och sen började benet svullna och det var klart som korvspad att det var en orm som varit i farten.  Vår ytterst uppskattade granne berättade att det man ev. skulle vilja kunna göra var att ta blodprover men annars gör man inte så mycket med ormbett. Om inte hunden blir urdålig. Itchi blev otroligt påverkad men det var mycket för att det gör så jääääääääääkla ont. Vissa hundar kan stryka med pga av smärtan fick jag veta, andra för att njurarna inte klarar av att rena bort giftet. Kortison får de mot svullnaden men annars- inget motgift som jag trodde. Så det enda vi har gjort som "ormbettsåtgärd" är att vi har köpt ett specialfoder som hon ska äta under tiden giftet finns i hennes kropp. Sen ska vi hålla henne stilla i 14 dagar.
Hon är 10 månader gammal...Jag önskar oss lycka till på den punkten,
Men snacka om att ha tur ändå- galet med tur. Tack tur. Jag bugar ödmjukt för dig.
Efteråt hade Dear Husband och jag ett allvarligt samtal om mitt uppskruvade "jag sätter hjärnan på stand by läge" beteende. Och han hade rätt. I allt. När det händer akuta saker med mina djur blir jag som förbytt.Börjar direkt tänka lösningar, men blir som en kommandochef som ka gå över lik för att rädda det jag tror mig hålla på att förlora. Fan jag lämnade ju till och med barnen där i gräset- tänk om ormen legat där..Fan jag skäms att skriva det- det är så ILLA- jag fattar inte hur jag inte kunde tänka på det..
Lärdom. Jag skriver det för att ge mig själv en riktig jäkla "skärp till dig för bövelen från och med nu" läxa.
Om det händer igen får Dear Husband ge mig en lavette så jag hittar tillbaka till min fungerande silverfisk.

...och nu håller jag på att skriva en liten bok som inlägg märker jag..
Men jag fortsätter.

Fångar upp tråden från morgonen och glider över och in på förmiddagen.
Jag och grabbarna bus satte oss i Forden och åkte iväg till handelsträdgården i sällskap av strålande solsken. Det kliar i trädgårdsådran så nu bränner jag mina presentkort på löpande band. Underbart!
Vi åkte dit och jag tog det säkra före det bus säkra och eskorterade Tjillevipparna i en kundvagn. Jag får lugn och de gillar färdsättet. Vi hade det väldigt trevligt. Tittade på gräsliga keramiksköldpaddor modell enormus som Simon tyckte att vi skulle ta med hem men han övertygade inte sin mamma om det, tittade på undulaterna, shoppade blommor till en ny rabatt och en massa jord.
Sen blev det knas i rutinerna.
För på hemvägen somnade två av tre, en vägrade vakna, en ville inte sova, en kunde inte somna om så det resulterade i att den som somnat vaknade efter 30 minuter.
Lunchen blev sen, hundarna blev snuvade på promenad och allt blev bak och fram. Försökte med att få tre små att ta sig en lite powernap efter den sena lunchen men det gick mindre bra. Så vi gick ut.
Då urartade det lätt.
Upptäcker att mina nya blommor ligger utspridda på gräsmattan. En är definitivt utom räddning. Död. Spirituella påhittiga polska bus hundar får höra en svensk lång svordomsramsa av lätt bitter trött ensam hela dagen med barn och hundar kvinna. Går in för att brygga kaffe, jag behöver något starkt. Kommer ut och möts av barn som upptäckt hundbajs.. Går in med barn som behöver sanitär rengörning-
får själv bajs på ena skon..

Nu sitter jag här. Med ny energi för att jag hade en fantastisk stund med barnen i soffan innan de somnade. Mannen kom hem vid halv åtta efter sin prestation på extrajobbet och vi hann sitta och planera lite trädgårdspojekt innan han gick och la sig. En Top Hat har landat i magen och imorgon ska jag rensa garaget. Ny energi för att jag tog mig tid att skriva en mindre roman..
Kreativitet föder kreativitet- så sant som det är sagt.
Imorgon ska jag visa upp våra trädgårdprojekt.
Tror jag.
Och nya sängarna- oh de blev så bra.

Men nu är det sista ordet skrivet i den här tegelstenen.