Trettioförsta mars

Det var datumet som han susade i väg i Forden.
Det var en torsdag.
Kvar var jag med barn , vovvar och så vår lilla" för det mesta älskade kattfan".

Planen var att Dear Husband skulle åka båt 19 timmar, sen köra bil  i totalt 70 mil men sova i bilen, jahadå det var hans alldeles egna briljanta " då sparar vi pengar ser du" ide´ och mina protester om polska styckmördare och ansvaret som trebarnsfar gick in genom det ena örat , landade ingenstans, och swoschade ut genom det andra örat, så så fick det bli innan han skulle landa på kenneln på lördagsförmiddagen.
Min plan var att vi skulle kommunicera under hans lilla roadtrip, speciellt inför bilsovandet men framförallt efter sovandet så att frun och mamman till hans barn skulle veta att han överlevt de polska motorvägsstyckmördarna.
Det var inte en plan som jag kommunicerat. Det var dumt. För följande skedde.
Dear Husband landar på färjan. Ringer mig. " Fruktansvärt tråkigt här, finns inget att göra.." och så avbröts vi för det tredje världskriget startades av de tre små musketörerna. "Jag stänger av mobilen men vi hörs"
Och så puss puss och hejdå.
Morgonen efter visar det sig att han hittat på en liten aktivitet där på den tråkiga färjan. En bild på en öl med texten " Here we go.No 1."
Sen var det tvärtyst.
Jag vet att jag har valt en förnuftig karl så det där med ölandet bekymrade mig inte så jag var cool ändå tills det var dags för att gå och lägga sig. Men då började jag muttra.."ska det vara så svårt att ringa".. Jag behövde för tusan höra en "jag är klok och sover inte där det finns några rånstycksmördare längs vägen" godnattsaga.
Men icke.
Mobilen avstängd.

Jag har livlig fantasi. Och då menar jag livlig. Och när jag släpper på fantasispärrarna- då jäklar fladdrar det till där uppe i hjärnstammen, så ett tag där, under den tidiga lördagsmorgonen, då var jag änka med tre barn som skulle behöva sälja huset, och om jag verkligen verkligen ska lägga alla smutsiga kort på bordet så grät jag en liten tår där i tvättstugan för just precis då var mitt förnuft inne i tumlaren och vimsade runt..änka och inte ens 41 år - jävla polska styckmördare..
Pratade sen in några mindre sammetslena meddelanden på Dear mannens telefon och får en snilleblixt som nybliven i tanken änka- jag mailar kenneln att min man ska meddela mig när han kommit dit. Och om han inte kommer dit vet de att jag inte vet var han är och då meddelar de mig - briljant tankeverksamhet trots allt.
10.34 kommer (över)levnadstecknet - ett sms -" Jag är framme. Allt har gått bra. Puss"

Jävla fantasi..

Jag återgick till mitt normala coola tillstånd och min man hade insett kommunikationsbehovet så på hemresan ringde han och berättade att han parkerat nära en Statoilmack och en affär och att det förmodligen inte var ett område där lömska polacker med råninstinkter skulle röra sig. (peace love and understanding till de polska läsarna, jag vet att ni är trevliga- de flesta av er)  Jag fick även information om att Yoshi var åksjuk så det var rajtantajtan där i bilen..

På tisdagen den femte april kom de hem.
Då började vårat liv med trillingar, fyra hundar och en liten katt som jag innerligt hoppades inte skulle bli uppäten..