Jordgubbsrapport och pedagogik.

Kan rapportera att dagen som jordgubbar var:

citat från Pontus; "Den väldigt bla jag tyckel." Brorsorna höll med. 

Men när jag undrade vad de gjort för skoj på dagis fick jag ett något bristande svar:

" Jag inte vät".

Kvällen bjöd efter middagen på kvällsbad för Tjillevipparna. Det blev lite tråkig stämning när Simon fick vänta på sin tur. Akustiken i ett badrum är det drag i när det börjar vrålas kan mina trumhinnor intyga. Det riktigt skallrar i pannloben. Så jag sa ifrån att det inte var ok att yla för att man inte får som man vill med följden av att jag fick höra att " jag min pappa vill ha, jag inte äcka dig".

Djupt andetag och ta tag i sitt trötta lilla sviskon till hjärna och tänka pedagooooogiskt, så jag sa: Helt ok att du blir arg på mig men bara så du vet så älskar jag dig. Det du inte fål säga svarar Simon upprört på mitt pedagogiska (?) svar. Jo det får jag för det är så jag känner svarar jag pedagogiskt(?). 

Sen hux flux så vänder det och Simon är glad . Det är här man ibland blir ett stort: what? Värsta scenen och sen poff! Glad och go igen. Små barn är fachinerande märkliga ibland. Eller är det pedagogiken som fungerar? 

 Äsch.. Jag vet inte om jag gör det rätta men jag vill verkligen att Tjillevipparna ska förstå att man bråkar, man är trött, man kan säga tokiga saker men det betyder inte att man inte älskar varandra där längst inne bortom ilskan, meningsskiljaktigheterna och tröttheten. 

Och minsann så har Pontus snappat upp saker och ting för vid godnatt pussandet säger han följande: - Mamma, jag äckar dig även fast vi blåkal. 

Nått rätt gör jag nog ändå. 

Hoppas jag.