6 augusti 2013

Min lilla plinsessa

Jag är igång igen- det riktigt rasslar till i inläggslistan måste jag få säga. Om man jämför med hur det varit så är det nästan orkanvindar vi pratar om. Det här med tågpendling kommer vara glimrande för bloggverksamheten för det är bara att inse: jag måste skriva här för att Tjillevipparna ska få någon som helst uppfattning om hur deras liv var innan de kan använda sina alldeles egna minnen. 
Fram tills dess så ska jag göra mitt bästa för att leverera händelser värda att minnas. Fast jag kan ofta tycka att jag skulle vilja ha allt nerkluttrat. För herrejösses vad det händer grejer. Heeela tiden. 

Som i lördags. Jag måste bara skriva om Pontus reaktion när jag fick blommor via ett blomsterbud. 

Min mobil ringer men jag väljer att inte svara eftersom det är ett okänt nummer. Det är en liten grej jag har för mig- vill de mig något så lämnar de ett meddelande annars var det inget viktigt. Tidseffektivitet tänker jag. 
Hur som haver: meddelande lämnades och oh så trevligt- blombud var på ingående och när kunde det levereras?
Vilken otrolig glädje och nyfikenhet man( för visst är det fler än jag som tycker att det är underbart att få blommor via bud!?) direkt känner när vetskapen landar att nu har någon tänkt på mig och valt att  berätta det genom blommor. 
Jag berättar för grabbarna grus vad som kommer att hända och de ställer storögt en fråga: "va?". 
De fattar ingenting. 
Men så kommer blombudet. 
Tjillevipparna är med och nu inser de att blombud är bra grejer. Ivriga händer tar bort pappret och snart ser vi alla en fantastisk bukett i lime och cremefärgade toner. 

Pontus blir överväldigad. Fullständigt hänförd. Han utropar förtjust att oh mamma du fått en plinsessblomma! Den äl så fin! och kräver sen att få hålla i den. Hans ansikte lyser. Han ler. Och sen frågar han om jag ska gifta mig eftersom jag fått en prinsessbukett. 
Min lilla lilla sötnöt! 
Jag tittar på kortet och berättar att näe jag ska inte gifta mig - remember er pappa- utan det är min chef som tackar mig för att jag har hjälpt henne ( med rekrytering men just de detaljerna hoppade jag över ) men han lyssnar knappt,  istället frågar han andäktigt om han får ha den. 
Såklart han får. 
Sen svävar Pontus lyckligt iväg med buketten och sätter sig. Han har ett saligt leende från öra till öra. " De äl så vackla!" säger han och sen säger han: 
"Mamma- jag måste dansa med min fina plinsessblomma!"
Och sen börjar ungen att dansa..

Pontus- det finns stunder då du är så fin så jag finner inga ord. 
Du kommer för alltid att vara min lilla plinsessa. 

3 kommentarer:

Anki sa...

Alldeles underbart - och underbart att du skrivit ner det här och kan minnas tillsammans med Pontus när han "har eget minne" :-D
Du är en en fantastisk mamma tror jag!

Malde sa...

Underbart! Kan nästan se honom dansa med plinsessblommolna :-)

Sötis!

Singelmamman sa...

Men åh! Tur att jag ligger i sängen ännu och kan gråta fritt. Så underbart! Tänk att själv få bli så ofattbart hänförd! Love it!