Surputtar och argsinta igelkottar.

Våra Tjillevippar är oerhört älskvärda. 

Söta. 

Snälla. 

Och oerhört busiga. 

När tre brorsor drar igång ett bus då händer det inte bara plötsligt. 

Det händer blixtsnabbt. 

Det är faktiskt lite som om en tornado har dragit fram. 

Igår kväll stack jag ut och sprang. 

Kvar hemma var Tjillevipparna som lekte med bilar och på altanen satt Fredrik med barnens morfar. 

När jag kom tillbaka från joggingrundan hör jag genom de öppna takfönstren på övervåningen att Tjillevipparna är riktigt i gasen. Tänker att oj, det låter lite väl mycket men näe, Fredrik får ha koll, jag tränar. 

Går in i garaget och kör lite styrketräning. 

( ha! Hur snitsigt lät inte det.) 

Kommer ut och då hör jag hur Fredrik  inte är glad och att Tjillevipparna får sig ett ordentligt aja baja samtal från sin pappa. 

Ojdå, tänker jag, nu har det hänt grejer.. 

Jag: - Vad har hänt? 

Fredrik: - Ja dom har kissat på våra täcken, målat på golvet och dragit ut all tvätt!!!!! 

Min man var lätt upprörd kan man säga. 

Jag gick upp för att reka brottsplatsen. 

Oh jösses. 

Alla kuddar i soffan var utslängda på golvet, den rena tvätten som legat i en enorm hög i väntan på att någon 

( Fredrik) skulle lägga in den i  garderoben låg huller om buller i vår säng, på golvet och ute i den numera kuddlösa soffan. Kiss på ett av våra täcken som dragits ut och låg framför TV' n och som en liten bonus: lite kiss under deras rutschkana. Målat med krita på golvet och på vår byrå. 

Det var nog det hela. 

Jag tog ett djupt andetag och gick ner för att prata med busligisterna. 

När jag står där i deras rum, när jag lugnt och sansat berättar att det de gjort inte som i I.N.T. E är okej , när jag står och försöker få dom att förstå att mamma och pappa faktiskt blir mest ledsna när de förstör på det viset- det är då Simon sträcker upp sin lilla arm med ett pekande litet pekfinger, tittar på mig och säger: 

- Nu jag faktliskt tyckel att ni två är liktiga sulputtal. Ja jag tänkel att ni äl som två algsinta igelkottal! 

Jag frustade ohejdat till. 

Alla tre uppfattade att morsan frustade till och började skratta. Hahaha- algsint igelkott frustade de förtjust. 

Jag bara vände och gick ut på altanen och berättade skrattande för Fredrik hur bra mitt samtal gått. 

Det fanns liksom inget annat alternativ. 

Men jag tror nog att det blev okej till slut. Innan middagen gick jag och Tjillevipparna upp och så fick de hjälpa till att röja upp. Inget knorr och inga 

" mamma jag äl så tlöööött, jag inte olka städa" hördes utan tvärtom var alla tre väldigt samarbetsvilliga. 

Kisset går att tvätta bort, kritorna går att torka bort och kuddarna går att lägga tillbaka. Det är väl den där tvätten som svider mest. Men som tur är är det ju någons (Fredriks) uppgift och inte min.