Tre dagar, tre händelser

Den där helgen flög iväg i ett nafs. Det känns som att jag kom hem på fredag kväll och efter någon timme var det söndag kväll och dags för sängen. Den känslan är märklig. Men låt mig titta tillbaka. 

Vi hade besök i helgen. 

Hjärtevärmande besök. Två av våra valpar som nu har passerat ettårsdagen var och hälsade på med sin matte. De har vuxit upp och blivit så fina! Och mitt hjärta reagerar eftersom jag ser så mycket av Haigo i dom. Speciellt i hans son Benjiro. Han rör sig som Haigo, äter likadant och har en knöl på nosen som sin far. Arvet slår igenom och jag är så glad  och innerligt tacksam för att vi fick en kull med valpar med Haigos fantastiska egenskaper. Samtidigt påminner det om vad vi förlorade. Och då gör sig hjärtat påmint med att leverera ut sorg i bröstet och jag får kämpa för att inte börja gråta. 

Saknar dig så oändligt Haigo. 

Kumiko är den lilla tiken som vi trodde att vi skulle få behålla eftersom vi inte hittade någon bra köpare. Men det var då Lena klev in och löste det genom att köpa syrran till brorsan. Tre månader hann Kumiko bli innan hon flyttade hemifrån så hon minns oss och det visar hon. 

Och ja- såklart- här svämmar hjärtat över igen. 

I måndags skulle viktiga grejer göras på morgonen av mig för första gången. 

Så jag hade bestämt en okristlig tid med min företrädare som skulle visa/ lära upp mig. Natten blev orolig; svårt att somna, vakna barn med kiss i sängen, svårt att somna om. Men så ringer klockan och jag tittar på den och sen tittar jag på den igen och sen ser jag siffrorna 05.45. Jag tänker näe! det ska stå 04.45. 

Jag har ställt klockan fel och tåget som jag skulle sitta på gick för fem minuter sen. Tänker febrilt och tänker bil! Jag åker bil in till jobbet.Herregud jag är smart trots försovning berömmer jag mig själv.  Dyrt men klantar man sig kostar det. Det kommer bara innebära en försening med max 10 min och jag avskyr att komma sent när det berör någon annan. 

Kör iväg, tittar på klockan. Bra tänker jag, det här går fint, det här löser sig hinner jag tänka innan jag ser bromsljus. 

Köer. 

Asfalteringsjobb. 

Förbannat långa köer. 

Det är här det går fullständigt åt pipsvängen. Jag har inget telefonnummer till hon jag ska träffa och har ingen som helst uppfattning om hur länge jag kommer krypköra. Klockan tickar och nu är planen att köra bil hela vägen körd- nu är klockan så mycket så nu kommer det vara köer in till stan. 

40 min. senare sladdar jag in och parkerar i Skärholmen, tar tunnelbanan och en timme och 15 minuter sen kommer jag till jobbet skamsen som en hund. 

Sen jobbade jag som en iller. 

Idag har jag en semesterdag. 

Idag ska jag ha en av årets mysigaste dagar. Det vet jag att den blir utan att den riktigt börjat än. Står på Centralen och väntar in min väldigt gravida vän från Linköping. Vi gjorde så här när hon var gravid första gången och nu är det dags igen; jag och Frida tillsammans i Stockholm en hel dag.  Vi ska shoppa, äta, prata och bara mysa ihop. 

Nu ringde hon! 

Hon är här vilken minut som helst!

Nu kör vi!