Jag vet att det är välment när jag får höra "att det är så när man är ny, så är det för alla" men när hela hjärnan är i oreda för att jag känner som jag känner så går känslomänniskan i mig igång på alla cylindrar; jag känner mig osäker, jag kan inte vara självständig, jag vet inte hur jag ska göra, jag känner att jag inte får grejer gjorda och att jag hela tiden ligger steget efter och det gör att min struktur och organisationsgen får hicka.
Hick. Hick. Hick.
Åh satan det var skönt. Att frusta av sig lite frustration.
Men.
Det e ba å bit ihop ta mig tusan! Spotta i nävarna, bita ihop. Köra på.
Skapa min egen trivsel.
Min egen ordning. Och sen vara cool på något mirakulöst sätt och låta tiden ge mig kunskapen.
Men när jag tänker efter är det en sak till som måste till.
Jag är van att skratta mycket på jobbet.
Just nu fattas den ingrediensen.
Jag måste hitta en skrattkista.
Så.
Då var det sagt.
Skönt.
Något annat som var skönt - en skön kommentar- och som fick mig att skratta var Simons kommentar när vi höll på med godnatt bestyren ikväll.
När jag stoppar om honom säger han:
" Mamma. Väck mig näl den häl maldlömmen äl övel!"
Jag stirrar på Simon: vad i jösse namn säger han? hjärnan jobbar intensivt för att översätta och när alla l är utbytta mot r så hajjar jag och frustar till av skratt.
Han ser att jag är med på tåget och hans ögon glittrar när han upprepar meningen.
"Din lilla råtta!"utbrister jag och alla tre kiknar av skratt; min kommentar visar att Morsan är med.
Han har citerat råttorna i en av dinosaurieböckerna och sicken sköning som lägger in det i precis rätt läge och situation.
Han är finurlig vår Simon.
1 kommentar:
Era barn är mina idoler!
Och att vara ny på jobbet är hemskt. Skratta gör jag ofta på jobbet. Sånt kommer efter ett tag. Men det vet du ju =)
Skicka en kommentar