Jag har gått och dragit på mig en jädrans förkylning. Och allteftersom timmarna gått idag har känslan av att jag blir invarderad växt sig allt större. Jag vill bara gå och dra täcket över huvudet men det kan lilla jag bara drömma lite svävande om eftersom jag först måste packa mig en liten väska.
Imorgon ska jag nämligen vara på Arlanda seven o clock tidig morgon för att fara en sväng till den danska huvudstaden och till den danska delen av kontoret. Jag hade föredragit att åka dit som mitt pigga jag.
Äh. Vad är väl en bal und so weiter, det är bara att bita ihop. Så länge febern håller sig borta funkar det.
Tjillevipparna tittar på mig med stora ledsna cockerspanielögon när de inser att jag ska resa bort.
" Du kommel stanna däl jättelänge, du aldlig komma hem igän?" är en fundering som dykt upp.
"Jag kommel sakna däj jätte mycklet" gör att samvetet gör kullerbyttor i mammahjärtat.
Dom är allt lite enormt kära i mig. Fullt fokus på vad jag gör och vart jag är. När jag landade på deras träning idag vände de sig mot mig och började frenetiskt göra slängpussar mot mig och struntade fullständigt i att de var fullt uppe i en instruktion. Dear Husband säger att han märker hur de dras mot mig, när jag kommer tappar de liksom fokus på brottningen och har mer koll på mig.
Just nu är de bekymrade över att jag jobbar fem dagar och är ledig i två. Och vem har inte svårt att hålla med om att det är en märklig fördelning. Frågan " du jobbal ida mamma?" ställs varendaste dag oavsett om jag är ledig eller inte. Om jag svarar att nepp, jag är ledig idag så blir de himlastormande glada. Jobbar jag så säger de besviket att de kommer art sakna mig jätte jätte mycket.
Aoutch i hjärtat när den pilen träffar mammanerven.
Fast jag tycker allt att det är bra att de berättar. Så kan vi prata om det och jag kan förklara och de kan fråga om " valföl dät äl så?"
Ljuva småbarnstid- bistra samvetestid.
...herregud...
Jag ska gå upp 04.15 imorgon. Vad sitter jag här för? Packa för bövelen.
Farväl.
2 kommentarer:
Det känns i mammahjärtat när 19-årig son och 17-årig dotter messar att de saknar mig! Kommer alltid att kännas. Tillsammans med glädje. :-)
Jaha. Nu vet jag vart du ska. Kunde just tro att det var jobbrelaterat. Och förhoppningsvis lite roligt.
Dina Tjillevippar är ju för goa!
Skicka en kommentar