Livets karusell

Hå och hej. 

Efter två dagar i Köpenhamn har jag landat på svensk mark. 

Och jag har landat i dubbel bemärkelse. 

Sitter på tåget. Ett senare tåg än jag tänkt. För en vän ringde. Vars liv vänts upp och ner. Fullständigt huvudstupa. Och då går det före. Måste få gå före. 

Livet måste få skjuta på arbetstiden när livet gör helomvändningar. 

Andras liv måste få landa i mitt liv och ta plats. Vad skulle annars det här livet vara för liv? 

När jag sitter här på tåget så känner jag att jag skulle behöva landa. 

Allt har snurrat på i en hysterisk tempo sedan jag började på nytt jobb. Livet med tre Tjillevippar, pendling med tåg som måste passas och som inte dyker upp ihop med allt övrigt som ingår i livspusslandet. Alla intryck med nya arbetsuppgifter och nya kolleger sätter avtryck. Det har varit lite som att sätta sig i en karusell. Man känner sig förväntansfullt pirrig inför åket, lite nervös men man ser fram emot turen som garanterat kommer att bli en rolig upplevelse. En resa som kommer att utveckla en på flera plan. Man ser fram emot turen eftersom man inser att den kommer att vara en upplevelse. 

Men man behöver få kliva av karusellen. Inte sitta där och snurra runt varv efter varv och för varje varv blir ögonen större och större. Skallen blir snurrigare och snurrigare. Förmågan att selektera vad som händer blir som en egen liten karusell i skallen. Det är inte utvecklande - det är förvirrande. 

Där är jag nu känner jag. Har känt så ett tag men tänkt att äh, kör på, det här fixar du. Tänk inte. Gör. 

Men näe. 

Jag behöver ta kommandot över karusellspaken. 

Jag behöver sortera för att komma till insikt och utifrån dessa insikter kunna gå framåt och känna att jag har läget under kontroll. Jag behöver inte veta allt, kunna allt men jag måste få en chans att smälta, sortera, reflektera, analysera och utifrån den processen veta lite mera, kunna lite mera och känna att jag har läget under kontroll.  

När man åker karusell för länge har man ta mig tusan inte kontroll på något- det blir till slut som en bikupa i skallen. Man lär sig långsammare, man känner osäkerhet och det blir spretigt. 

Jag som gillar struktur och organisation får ju error i hjärnstammen. 

 Nu vet jag vad jag behöver göra. Här ska dras i karusellspaken! Nu ska jag börja styra. Mitt liv- mitt ansvar. 

Det blir bra det här.

.. fast det här tåget är svårt att styra- det står still och jag kommer komma otroligt sent till jobbet. Karusellen är svårhanterlig kan man lugnt konstatera.. 

Jäkla SJ.