Min ljuva morgonassistent

En lång dag. 

Sitter på tåget och klockan är snart halv tio på kvällen. Kolsvart ute, jäkligt tomt i magen... ja jösses...  jag har inte ätit sen lunchen! Det här är ju en skräll! Jag som bara måste, måste, MÅSTE ha föda i 4 timmars intervaller har sedan 13 brisen endast knaprat i mig ett äpple. Utan att ha dött. Eller dödat. 

Märkligt. 

Hur som helst. 

A löt to do på jobbet och som den rookie jag är tar vissa saker oceaner av tid att göra. Plus att det är som ett hav av arbetsuppgifter som jag ska göra. Lite möten på det och plopp så ligger jag efter med mina arbetsuppgifter. 

Så ikväll jobbade jag länge. Längre än vad jag hade tänkt eftersom jag försvann in i koncentrationstrans när jag jobbade, så pass att jag glömde bort att jag har tågtider att passa. Jaja, shit happends, men som sagt det har varit en lång lång i lång lång dag och faktiskt så pass lång att jag sitter och tänker nostalgiskt på vad som hände i morse så här 15 timmar senare. 

Pontus vaknade och sa omgående: 

- Mamma. Jag tänkel hjälpa dig bli fin. Jag tal flam glejerna. 

 

Sen ställde han pallen vid tvättstället, klev upp, tittade på mig, slog ut med händerna och sa: 

- Vad du vill ha? 

Han assisterade flitigt och med inlevelse. - Mamma. Den häl jag tyckel du kan ha, den äl väldigt fin jag tyckel. 

Jag: - Njae, den kanske inte passar just idag, men du kan ta den! 

Pontus satte den glatt på sig själv sedan sa han:

- Nu jag tänkel ha lite läppstipt. 

Pontus målade med läppglans. Med tygblomman som jag avböjde fräsigt placerad på sig själv. 

- Ursnyggt! sa jag. 

- Mmm, jag blil väldigt fin jag tyckel. 

- Jag måste ta ett kort på dig sa jag. 

Pontus höll med och när det var fotodags  sa han:

- Jag göl som en plinsässa. 

Och sen poserade han: 

 

Sen tog han av sig blomman- eller plinsässklonan som han kallade den- och sa: 

- Mamma. Du behövel ett läppstipt på jobbet jag tyckel, jag gel dig det häl. 

I hans små händer låg ett läppglans. 

- Vilken bra ide' - tack snälla, sa jag. 

- Mmm, dät blil bla jag tlol. 

Sen avvek min skönhetsassistent men först vände han upp sitt söta lilla nylle och sa:

- Nu vi kan pussas. En läppstipt puss jag tyckel. 

Den ungen är en gåva för mitt välbefinnande. 

Sen åkte jag till jobbet och morgonen bjöd på en tät dimma. 

Vacker dimma med en glimrande sol där bakom diset. 

Märkligt. 

Jag är verkligen inte hungrig...