Kvar i lokalen lämnade vi Dear Husband.
Han skulle köra sitt första träningspass och därmed börja även han med jiu jitsu.
Jag känner min man så det sista jag säger är:
- Ta det lite lugnt nu farbror, tänk på att din kropp inte är supertränad. Inga skador hörru!
Sen åkte jag och Tjillevipparna hem och åt pannkakor och mannen åkte till jobbet efter träningen.
Vi sågs först i morse.
I morse kom han upp för trapporna.
Jag såg direkt att mina ord från gårdagen hade passerat i hans huvud utan att sätta några som helst avtryck. Han grimaserade lite illa och skakade på huvudet när våra blickar möttes.
Jag: - Oj då.
Han: - japp...
Jag: - Det är nu jag kommer att säga det där som du inte vill höra..
Han: - Ja, ja- säg det då.
Jag: - Vad var det jag sa? Haha- vad jag känner dig! Jag visste det! Berätta. Vad har hänt?
Farbror tog självklart i för kung och fosterland under första träningspasset och landade på axeln när han landade efter ett kast berättade han. Trodde att axeln gått ur led men det verkade bara vara en muskelskada. Alvedon och Voltarenkräm för värken.
När han berättat klart flinade vi glatt åt varandra.
Jag känner honom och han känner mig.
Vi har samma rättframma sätt och samma sätt att se humorn i det hela.
Vi kan väl säga att din träningskarriär inom just jiu jitsu blev väldigt kort kära make?
Kanske - förmodligen- den kortaste någonsin.
Tur du har mig som din personliga assistent.
1 kommentar:
Mannfolk! *fnis*
Skicka en kommentar