Hur man får av mig tröjan i skogen

I söndags var jag och Tjillevipparna ute på en liten promenad.
Vi skulle ut och leta grodor eller som de heter på det tjillevippianska språket: "ka-ka". Det är hösten favoritdjur just för tillfället.

Vi gick där på grusvägen och tittade på kottar som ramlat ner, hööööööga granar och så sjöng vi Ekorrn satt i granen. Vi plockade pinnar och Tjillevipparna sprang och skuttade runt. I dikena spanade vi efter frogs.
Jäkligt trevligt.

"Ska vi gå in och säga hej till bina?" frågade jag när grannens bikupor syntes där inne bland träden i skogen. Överflödig fråga egentligen för självklart ville djurfantasterna det.
Vi sa hej till bina i deras små hus. Tjillevipparna tyckte att det var en bra ide´att få gå nära och knacka på, men där drog jag i bromsen och sa att "näe vi stör inte bina utan låter dom jobba i fred i deras hus- vi vinkar bara till dom". Den trevliga stämningen kunde snabbt försvinna annars om man säger så.

" Ka- ka?" frågade de och jag sa att näe det kan bli svårt att hitta någon groda här i skogen men ingen ville lämna de höga träden, mossan och allt spännande som skogen erbjuder så på allmän tjillevippbegäran övergick ka-ka letandet till en skogspromenad.

Plötsligt ser jag mitt svampöga något bekant.
Höstkantareller.
"Titta här- de här ska vi plocka åt pappa, då kan han få en svampsmörgås ikväll när han kommer hem."
Jag tar fram en liten pappersnäsduk och lägger skatten i.
Vi strosar vidare. Ser stora kottar och uppbökad mossa från vildsvinens framfart. Vi tittar på skalbaggar och så plötsligt fladdrar radarna till igen.
Herregud.
De är överallt och ivrigt tar jag upp en pappersnäsduk till.
Plockar, plockar lite till och de är fortfarande överallt.
Det är här jag tappar lite vett och sans. Jag får storhetsvansinne kan man säga.
"Nej nej- gå inte här" frustar jag när små fötter är på väg att trampa på guldet. De små som roat har insett röksvampens roliga funktioner.
Jag inser att det här går ju inte. Pappersnäsdukar är för småpotatis - här pratar vi enorm skörd.
Jag tar av mig fleecejackan och sliter av mig tröjan jag har under. Tjillevipparna stannar upp och tittar med stora ögon på sin mamma. Eh, va? ser de ut att tänka. Är det så man gör i skogen? Och alla tre börjar dra i dragkedjorn atill sina fleecejackor..
Nej nej nej- det är bara mamma som ska plocka svamp som ska vara utan tröja förklarar jag.
Förklaring accepteras och jag lägger min skörd i tröjan. Men det är svårt att slita sig- det är en liten skörd om man jämför med mängden jag motvilligt får lämna kvar.

 

Jag äter inte ens svamp. Men älskar att plocka dom. Det känns som att det kommer att gå i arv. Ja plockningen , om smaken faller dom i smaken återstår att se.