Tre dagar och en ostbågspåse

Det tog slut. Det blev för mycket.
En galet intensiv period på jobbet väver sakta men säkert in mig sig i sitt nät. Ekorrhjulet är i snurr och jag sprintar för allt vad jag är värd för att komma i mål. Energin har fått gå en tuff match mot tröttheten.

Inventeringen är slutförd. En stor sten skramlade bort från huvudet och gav plats för annat som pockar på uppmärsamhet och utrymme i planeringen. När den sista burken var räknad och den sista ögonskuggan registrerad svischade jag hemåt i min lilla blåa bil där på på motorvägen. Herrejösses vad jag är trött hinner jag tänka innan silverfisken kommer till liv och inser att hela vägen stängs av. Fyra lastbilar på rad med stora blinkande kryss som skriker "hit men inte längre". En halvtimma sitter jag där, trettio dyrbara minutrar slösas bort under tiden jag tittar på blinkande kryss och män som kommer ut ur sina bilar med en cigarett i handen för att irriterat kolla på vad det är som händer. Lastbilarna bakom mig tutar upprört några gånger innan de inser att det här kommer nog att ta tid. Jag vrider av tändningsnyckeln och riktigt känner hur tröttheten sveper in i kroppen i samma takt som imman kommer på insidan av fönsterrutan.
Klockan ett landar jag i sängen men har svårt att somna. Det brukar bli så när ekorrhjulet snurrar för fort.

Dagen efter är jag matt. Hjärnan är som varm gele´- den hänger med i svängarna men det går inte fort, tankarna känns som om de går i slowmotion. Kaffet blir min livboj efter ynka sex timmars sömn. Jag faller för frestelsen under dagen. Jag tar en lakritsskalle. Jag tar en punchkotte och snart har några andra bitar landat i magen. Jag känner hur sockret lägger som ett sandpapper över tänderna och inser, verkligen inser, att det är inte så gott som hjärnan försökt övertyga mig om. Jag  inser att det kommer att bli en nästa gång men det får bli tidigast till jul. Om jag har lust.
Jag har en anställningsintervju. Jag påbörjar en omändring i butiken. Jag ringer upp och bokar in fler intevjuer. Jag jobbar över. Igen. Mjölken, osten och pålägget är slut så jag handlar innan jag landar här hemma.
Mellanlandar känns det som just nu för känns som om jag inte hinner med att vara hemma just nu. Med dom jag älskar allra mest. Det är bara jag som kan ändra på det. Ibland kan det kännas som att bestiga Mount Everst. Jag måste bestiga Mount Everest.
Den kvällen kapitulerade energin för tröttheten. Jag somnade med barnen, vaknade och vacklade upp till soffan för att där somna i fosterställning framför TV´n. Det är dumt att borsta tänderna och gå och lägga sig direkt. Trötthet är inte bra för det logiska tänkandet.

Fredagsmorgonen startade och som vanligt startade den straxt efter sex. Små röster som bubblar, kivas och skrattar, Plötsligt hörs ett upprört skrik och jag kastar undan täcket och rasslar ner för trappan.
En liten fot har landat i en gigantisk hög med hundbajs som levererats mitt under stegen.
Jag sanerar fot och jag sanerar golv. Som pricken över i på den fina starten kissar ett annat litet barn i blöjbytarpausen en mindre insjö på golvet. Och i en låda med leksaker.
Jag åker till jobbet. Jag intervjuar och jag sorterar, planerar och strukturerar. Jag stämplar ut när jag ska och landar här hemma hos förkylda små kottar. Vi leker med playdo och äter kyckling med klyftpotatis. Och bearnaisesås.
Vi har fest. Fredagsfest.
Små får smaka på ostbågar för första gången men det slutar med att de matar oss med dom, de föredrar tydligen fortfarande krokarna som smakar osaltad kartong. Grattis till majskrokstillverkarna- ni hat Tjillevipparna i ett stadigt grepp.
Jag sitter i fåtöljen. Dear Husband dör lite i soffan och våra tre barn släpper ut all energi som är kvar i deras små kroppar och busar som om de aldrig mer kommer att kunna göra det.
Jag känner hur tröttheten pulserar i kroppen men jag försöker verkligen att njuta. För det sägs att man ska ta tillvara på småbarnstiden hela tiden, för den är under en sådan kort period. Jag behåller lugnet. Jag har en fin inställning.
Jag nattar. Läser sagan om Rufus och benet. Alla somnar.  En liten vaknar och kräks. Dear Husband kommer till undsättning och lyfter upp och bort. När han stannar till vid köksbordet för att veva ut hushållspapper kommer nästa kräkning.
Jag sanerar säng. Jag sanerar bord och golv. Sist sanerar jag mig själv. Den lilla somnar förkyld och trött i pappas famn och vi ber till guden som värnar om småbarnsföräldrar att ha mercy- ingen magsjuka, ingen magsjuka, ingen magsjuka..
Min och Dear Husbands myskväll får vingar och försvinner ut i rymden. Ostbågspåsen ligger kvar i skafferiet och ölen i kylen får vänta. Kvällen har runnit ut och det är dags för mannen att sova. Helgen som är på ingående är fylld av jobb och extrajobb för honom.
Kvinnan, mamman och butikschefen somnar återigen i soffan. I utmattad fosterställning.

Tre dagar har förflutit av ett helt liv. Tröttheten fick energin på fall.
Jag ska ta tillvara på timmarna under helgen och sparka tröttheten i röven när han kommer. För dyka upp- det kommer han garanterat att göra. Men ingen- inte ens tröttheten- kan ta en ostbågspåse ifrån mig två kvällar i rad.
Det kan jag sätta pengar på.