19 mars 2011

Om det som hänt del sex - "Åke och hans vänner"

Vi fick ingen utskällning.
Vi borde kanske ha fått det för det är verkligen ajabaja att ligga under en IVF behandling. Jo ligga får man men då ska det tänkas safe sex.Vi tänkte lite naivt att ägget var insatt och ägglossningen var över så nu kör vi. Alla som har gjort en IVF resa vet att det här med liggandet får en annan...hm..hur ska jag uttrycka det.. det blir inte lika kul att ligga helt enkelt.
Det blir prestation.
Planerat.
Inrutat.
Styrt.
Och eftersom vi legat i under planerade former under ett år utan resultat så trodde vi helt enkelt att vi kunde ligga lite spontant för någon graviditet skulle det tydligen ändå inte bli. Resultaten som levererats under "projekt Åke" resan var för dåliga. Ett avbrutet försök och två inplanterade befruktade ägg från proffsen- som till och med satt betyg på vilket ägg som var det bästa och som borde kunna överleva , växa och bli en liten  - men ändå så sket det sig. Misslyckade försök och min ålder gjorde att vi tänkte att vi kunde ligga lite spontant. Det skulle ändå inte hända något.
Där trodde vi fel..

Odvar konstaterade att de satt in ett ägg.
Men i magen fanns det tre små knytten så han listade ut resten själv. Det blev ingen utskällning utan istället började han prata om statistik. Att det vi lyckats åstadkomma var unikt.
Att bli naturligt gravida med tvillingar samtidigt som ägget från provrörsbefruktningen fäste ja..det var unikt.
Mer är ovanligt. Han pratade om statistik men jag registrarade ytterst ovanligt och ordet risk.
För Odvar sa även att vi omedelbart var tvungna att ta kontakt med mödravården. Inte hemma i min stad utan den på det större sjukhuset med specialister. Min graviditet var nämligen fylld med risker så jag var verkligen tvungen att kontakta dom direkt. Odvar var väldigt bestämd på den punkten.
"Du är gravid men du har en så kallad riskgraviditet. Ni kan inte ta något för givet. Jag skriver ett brev och skickar till sjukhuset så att de får all bakgrundsfakta."
Vi tackade Odvar och lämnade kliniken i Uppsala för den fjärde och sista gången.
Glada men ändå lite skärrade.
Riskgraviditet..

Jag kommer aldrig att glömma bilresan hem.
Vi pratade oavbrutet om hur galet det var. Vi skulle få tre barn. Tre barn. Samtidigt!
Jag ringde några av mina närmaste vänner, de som visste att jag skulle på ultraljudet. Jag började med att fråga " Sitter du ner?" Jag ler när jag skriver för den stunden där i bilen var så speciell. Livet hade gjort en så gigantisk omvälvande vändning så det var nästan svårt att ta in att det hände på riktigt. Det där med riskgraviditet fanns med i tankarna men puttades ideligen bort av glädjen. Den sanna genuina glädjen som flödade vilt. Och har man dessutom en filosofi om att "allt handlar om inställningen" så var det svårt att få tankeverksamheten att fokusera på riskerna.
Praktiska tankar dök där emot upp.
Det är märkligt hur hjärnan fungerar. En del var tossig av glädje och gav signaler till  munnen att le konstant medans den andra delen var rationell och började tänka på hur skulle vi ha råd? Tre av allt... Vi hade ju precis påbörjat ett livslångt förhållande med banken eftersom vi köpt tomt och byggt ett hus.
Sängar. Kläder. Blöjor- sjukt mycket blöjor. Vagn! Hur jösses gör vi med vagn- finns det så stora?Bilbarnstolar. Herrejösses - en större bil, jäklar vi måste ha en större bil och rum! vi har ett rum för lite när de vill ha ett eget rum.
Tre av allt.
Men mest av allt kommer jag ihåg vår glädje där i den kvällsvarma bilen. Och att vi satt och höll varandra i handen hela bilfärden hem.
Jag minns verkligen glädjen..
Drömmen om projekt Åke hade slagit in, projektet hade ännu en gång tagit sig en liten svängom och nu övergått till att bli "Åke och hans vänner".

Våra föräldrar visste inte vad vi pysslade med. Mina anade att det var något "lurt" på gång, som min mamma sa när vi berättade, eftersom vi bad om hundvaktshjälp så ofta. Sen hade min pappa tyckt att jag såg lite rund ut om magen.. Sex kilo rundare så ja- lite rund var rätta ordet..
Min mammas reaktion på att hon skulle få tre barnbarn samtidigt?
 "Va? Tre stycken! Guuuuuud vad roligt- oh vad mycket jag kommer att få sticka!" Min omtänksamma mamma- vi är så olika men ändå så lika..

Jag ringde mödravården.
Barnmorskan som svarade sa att oh nej jag behövde inte komma till dom nu utan jag skulle kontakta min mödravård i staden där jag bodde så skulle jag komma till dom på slutet av graviditeten om det behövdes.
Jag fattade ingenting.
"Men läkaren sa..." -nepp- jag behövde inte träffa någon specialist. Så vad gör man? En säger en sak och en annan säger en, jag  kunde ju knappast tvinga henne att ge mig en tid, så jag gjorde som barnmorskan sa och ringde och bokade en tid på den vanliga mödravården.
Efter någon dag blev jag uppringd av det stora sjukhuset. De hade fått brevet från Odvar. Jag skulle absolut träffa en specialist kombinerat med att gå till den vanliga mödravården och nu ville hans sekreterare boka in det första ultraljudet.
Det visste jag inte då, men det inbokade ultraljudet skulle följas av många.
Så många som 13 stycken.

Johannes Liedinger.
Mitt första möte med ultraljudsgurun Johannes var mycket märkligt.
En lång man. Runt femtio år. Små skarpa ögon. Ljusblå till färgen. Blont hår. Tysk brytning. Saklig. Formell. Inga som helst känsloutsvävningar vad gällde glädje över att jag var gravid med tre.
Bara krass saklig fakta; så såg statistiken ut, så såg överlevnaden ut, så såg den krassa vetenskapliga trillinggraviditeten ut. Han sa ingenting om att det här skulle nog gå bra utan det var verkligen bara krass hård information. Men samtidigt ingav han ett så otroligt stort förtroende. Han visste vad han pratade om. Han var erfaren. Han var proffsig- han ville inte lova något han inte kunde garantera. Jag sa att jag var övertygad om att allt skulle gå bra, Johannes log lite men sa att han skulle inte vara säker förrän i vecka tjogosex, mycket säkrare i vecka trettio, men vi fick leva  och vänta och se tiden an.
 Men han sa att jag hade en fin inställning.

En undersökning gjordes för att se hur det såg ut därinne. Mitt första ultraljud med gel på magen och en egen skärm där jag fick se det som växte sig större för varje dag som gick.
Johannes behövde se hur fostren låg placerade, höra hjärtljuden men mest av allt behövde han se om "Åkes vänner" hade samma lägenhet eller varsin bredvid Åke´s kupe´ därinne i magen. Han blev oerhört lättad när ultraljudet visade att Åke låg i en egen hinnsäck. Åkes vänner låg i en gemensam hinnsäck men de hade en skiljevägg dom emellan och det var oerhört bra. Annars var risken stor att en av tvillingarna skulle få storhetsvansinne där inne och ta all näring med resultatet att den andra dog. Och då skulle bägge förmodligen stryka med.
Men Johannes sa att allt såg fint ut.
En risk avklarad- en stor en.

Jag skulle kunna säga att vi fick en bisarr fråga efter undersökningen, men jag säger att det var jag som fick frågan. För under vårat första möte med läkaren tittade han knappt på Fredrik- han fokuserade på mig.
Det var jag som fick frågan.
Det var min kropp. Min graviditet. Det var jag som utsattes för en risk.
"Vill ni reducera?"
Han ville ha ett svar och det var tydligt att han var intresserad av att ha mitt svar.
"Eh- hur menar du?" Jag blev totalt förvirrad av frågan.
Han förklarde återigen riskerna. Riskerna för fostrena och riskerna för mig. Vi kunde välja att ta bort alla tre eller så kunde vi välja att ta bort tvillingarna eller så kunde vi välja att ta bort "Åke". Det var en risk att reducera och inga garantier kunde utlovas.
Det gick inte en mikrohundradelssekund innan han fick mitt svar.
Nej.
Absolut inte.
Nej.

"Jag vill inte reducera. Jag tror att det finns en mening med det här. Jag skulle aldrig kunna göra det valet, jag är övertygad om att det här var meningen. Jag kan inte bestämma över vem som ska få leva,  jag ska istället se till att de får leva. Vem är jag att bestämma en sån sak?"

Jag kommer aldrig att glömma hans fråga och jag kommer aldrig att glömma mitt svar.
Jag var definitivt inte beredd på den och den kändes brutal och hård . Jag vet inte om alla trillinggravida får den. Förmodligen. Men svaret var så självklart.
Reducera? vilket vedervärdigt ord. Tokprat och dumheter!
Åke och hans vänner var en gåva.
En gåva som inte är alla förunnade.
Jag var priviligierad.
Jag och Dear Husband skulle fixa det här!
Det var den 29 juli 2008 och jag var snart i vecka 10.







..och jajjemen fler delar är på ingående..

Nyfiken på delarna innan den här delen? Här hittar du del fem och länkar till resten.

11 kommentarer:

Osloskånskan sa...

Snitsigt jobbat - det måste jag säga!

Jess sa...

Förstår din reaktion på frågan om att reducera. Jag hade tagit väldigt illa vid mig. Hur ska man kunna välja bort någon?
Härligt att läsa dessa minnen!

Renée sa...

Så roligt att läsa om ditt liv och resan du har gjort till att få tre små barn.

Anne sa...

Åh jag läser och läser och läser och älskar din blogg!! TAck för att du delar med dig!!!!
:-)

Unknown sa...

Åå jag får tårar i ögonen igen när jag läser det,fast jag har hört det förut. Men redusera det var väldigt hårt hur skulle ni kunna....aldrig!

Allt mellan Himmel och Potatisåker sa...

SV: Men jag e ju lite fuskig.. Min färg kommer sig av att jag varit i Thailand 5 ggr i vinter... Det är inte Skånska solstrålar som brunat till mig! ;D

Din historia är underbar! Du skriver verkligen bra, och tack för att vi får läsa!

Go´kväll till dig!!!
Kram!

Anonym sa...

Älskar ditt sätt att skriva.
Du är en stjärna på min blogghimmel du med.

Men ordet reducera... så J-A galet!

Varm kram!

Finnpajsaren sa...

Åååh tack för att du delade med dig. Vilken underbar helt verklig story. :) kram!

Malla sa...

Tihiii, jag gillar Åke och hans vänner :D
Men ja, håller med "reducera" lät väldigt..konstigt.
Ha en fin kväll!
kramen

Madlar sa...

Men vad häftigt, inte förstått att nr.2 och 3 var egentillverkade. Ibland är naturen så cool <3

Lysande ögonblick! sa...

Åh så kul att få läsa om ert äventyr. Håller verkligen med dig om reducera. Vilket fruktansvärt ord.

KRAM!!!