Livets Cirkus: Viva la Spania

Den andra juni. Dagen då vi for iväg på vår allra första utlandsresa som familj. Tjillevipparnas första flygupplevelse- ja deras första upplevelse av allt som en tripp utomlands innebär.

Det är ingen liten grej.

Det är stort.

Jag körde bilen mot Västerås där ett Ryan Air plan skulle ta oss till sydligare breddgrader. Till solen, havet och sanden. Förväntan dallrade där inne i bilen och Tjillevipparna frågade varannan minut var planet var: " Men mamma, val äl planet? jag inte det kan se!" Otåligt lyssnade de på våra "snart killar snart". Plötsligt händer det som inte får hända (igen.)

Från höger ser jag något svart som kommer farande, jag ser en orange liten fläck( min hjärna lägger ihop ett och annat och kommer fram till koltrast) och sen en duns i framrutan. En liten kropp som far iväg efter kollisionen.

Very not alive.

Ett återhållsamt: "oaah" lämnar min mun jag känner hur mina ögon spärras upp som fotbollar och jag lutar mig framåt med en kropp som vänt sig mot Fredrik.

Han är snabb på responsen; " Säg inget! tänk på barnen !" viskar han reptilsnabbt. Han känner till sin frus dramatiska ådra som visar sig vid vissa tillfällen- som till exempel vid vållande till dött djur tillfälle. Jag andas långsamt ut, håller krampaktigt i ratten och mina ögon är fortfarande tekoppsstora- men jag låtsas som om ingenting, precis ingenting har hänt. Inte applicera något tok på barnen här inte. För mycket riktigt så hörs en liten frågande röst från baksätet; " vad det var?" Jag finner mig snabbt och svarar: " Det var en kotte som flög ner från en gran- busiga kottar här i Västerås" Det fnittras förtjust av svaret.

Jag själv väser till Fredrik bredvid att hur är det möjligt??? Två kamakazifåglar inom loppet av två dagar?? Det har aaaldrig hänt förr- hajjar du? Herregud, jag är i chock, drabbad, vad är oddsen på det??? Min man klappar mig lite på låret och säger lugnt att nu går vi vidare. Vi får prata om det sen. Det är sånt som händer. Jag inser att såklart är det det.

Jag kör vidare och snart ser vi den lilla flygplatsen.

Tjillevipparna tjattrar förtjust och frågar om vi är i Pannien nu? De har lite svårt att få ihop s med p så enligt dom heter landet vi är på väg till inte Spanien utan Pannien.

Flygplatsen i Västerås är liten. Pluttliten men självklart så finns det en liten pluttliten taxfree. Och självklart får Tjillevipparna en liten grej därifrån- vi är ju på semester för tusan.

Vi landar i en soffa i väntan på avgång.

Vi får en del blickar, det där med trillingar är hett. Det är det även i Malaga kan man se på en skärm. Klockan är inte ens elva på morgonen och skärmen visar ljuvliga 23 grader när vi får lämna den lilla flygplatsen för att gå mot planet.

Tjillevipparna var hänförda. Få gå på ett riktigt flygplan- det är galet stort när man är liten!

Vi lyxade till det och hade reserverade platser eftersom det där med att få sitta tillsammans kändes väldigt viktigt.

Jag borde ha filmat Tjillevipparnas ansiktsuttryck där i planet. Först var Pontus lite avvaktande- mina tekoppsögon hade hoppat över till honom.

Men sen släppte det och de kunde njuta av startupplevelsen. Det är coolt att känna kraften i det där stora metallskrället som snart ska upp bland molnen.