Ju jutsu, en mus och pokaler

De är så söta så hjärtat får glädjefnatt ibland. Tjillevipparnas personligheter får hjärtat att svämma över. 

Som igår. 

På deras allra första ju jutsu lektion. 

Vi landade i lokalerna straxt efter fem. På ena väggen var det ett stort glasskåp som var till brädden fylld med pokaler. Stora pokaler, mellanstora pokaler och små pokaler och Tjillevipparna fick tekoppsstora ögon och ville absolut ha varsin pokal. Jag förklarade att man inte får en pokal utan först tränar man, sen tävlar man och har man tur så vinner man och får sig en liten pokal. 

Sen startade ju jutsun. 

Lite avvaktande först men sen så kom de  i gång. Under uppvärmningen så insåg jag att min lilla lektion att komma över en pokal lyssnats på för hux flux började alla tre tokspurta om de andra när de skulle jogga runt på mattan. Oskar satte upp handen i luften i en segergest när han ansåg att de andra var omkörda och utbrast lyckligt - jag vaaann!! 

Vinnarskallar- oh ja - och hjärtbubbel hos mamman. 

Lektionen fortsatte. 

De fick låna varsin vit jacka med tillhörande skärp till Tjillevipparnas förtjusning och japp- synen av våra tre små i för stora ju jutsu jackor fick mitt hjärta att svämma över. 

Lektionen fortsatte. 

De fick se hur man kastar, hur man faller, hur man håller sig fast och hur man visar sin motståndare att nu är det bra, nu vill jag att du släpper, jag ger mig. 

Jag och Fredrik tittade på varandra och sa att oh vad bra det här för våra killar. 

Läraren satte igång en övning som innebar att barnen skulle ta sig till andra sidan genom att gå på alla fyra, men de behövde ta sig förbi läraren i mitten som nu var en stor drake, annars skulle draken fånga dom och brotta ner dom. 

Plötsligt ställer sig Oskar upp med sin högra arm uppåtsträckt, stirrar på läraren och hytter med pekfingret samtidigt som han bestämt och högt säger:

- Jag äl en mus! Och jag kan dödla dig! 

Japp- hjärtat bubblade ihop med skrattet. 

Efter drakövningen var lektionen slut och alla tre Tjillevippar utbrast lyckligt att " nu vi pokalelna få". Jag förklarade igen och då säger Simon att han vill tävla. Nu. Målmedveten liten rackare- det är bra. Vi hälsades välkomna tillbaka till nästa vecka och sen så säger läraren  följande: " ja ni var intresserade av att börja i vuxenklass sa ni". Mitt svar kom omgående: hahaha- oh jösses, nejnej, inte jag. Fredrik däremot ska börja.

Hur det här ju jutsandet  än må sluta så sa Pontus det viktigaste: 

- Det häl väldigt loligt val. 

Och så länge de har kul så kör vi. Och vem vet? Det kanske leder fram till pokaler så småningom.