Suddigt

Det var ju inte så otippat att tant glömde något hemma när hon galopperade hemifrån. Inte helt otippat några minuter senare än hon hade tänkt. 

Igår kväll tog nämligen tanten det enkla framför att gå upp för trappen och hämta hjälpmedlet som finns hemma. 

Istället tog tanten hjälpmedlet som låg närmast till hands, nämligen de som låg i tants handväska. 

Latheten straffade sig kan man säga för när tanten idag öppnade väskan, tog ut fodralet för att sätta på sig hjälpmedlet så gapade det tomt. Ekande tomt. 

Tanten svor tyst för sig själv och tänkte att den där minnesassistenten uppe i hjärnkontoret var helt oduglig. (Hon förträngde gårdagens lathet.) 

Tanten  satt sen på tåget med allt som krävde läsning på en armlängds avstånd för att få någon som helst klar bild över det hon tittade på. Av någon märklig anledning satt hon dessutom och ömsom spärrade upp ögonen alternativt blinkade frenetiskt precis som om det skulle göra att hon såg bättre. 

Sen började hon fundera på sin arbetskompis. Datorn. Det skulle bli en suddig dag tänkte hon, lite matt över sin bedrift att ha så enkelt för sig att glömma. 

Tanten i texten är definitivt medelålders. 

Hjälpmedlet är definitivt ett par läsglasögon. 

Tanten i texten kan vara jag.