Efter två fullspäckade teamdagar med övernattning stog jag alltså där hemma igen. Med pigga alerta barn och pannbiffar att laga. Det var bara att skaka av sig den enorma tröttheten som kröp i kroppen efter 4 timmars nattsömn( jag sover som en kratta när jag sover borta) säga hepp! och köra på.
Såklart såg Tjillevipparna omgående att mina naglar glittrade och glimmade som de aldrig gjort förr. Jag får nästan alltid en och samma fråga( om jag köpt något) när jag kommer hem så när de såg glittret på naglarna la de snabbt ihop ett och ett och frågorna haglade:
- Du köpt nått?
- Mamma du köpt nått?
- Jag fål titta i din väska?
Jag försökte med en undanmanöver och sa med len och vän röst;
Mamma måste bara laga pannbiffar först, men sen så målar jag era naglar.
Det var dömt att misslyckas.
Envishet går i arv och envisheten segrade så raskt blev pannbiffarna nerflyttade från priolistan och vi målade naglar istället.
Oskar med blått + glitter.
Pontus med rosa + glitter.
Simon med lila + glitter.
Såklart.
Supernöjda tittade de på sina glittriga naglar och sa woooow!
- Mamma- det häl äl supelcool!
- Åh- plecis som en plinsässa!
Sen kom en ny fråga.
Med allvarlig stämma men full av förhoppning frågade Simon:
- Mamma. Kan man tlolla (trolla) med dom häla?
Sen gjorde jag pannbiffar.
2 kommentarer:
Underbart med mängden lackade små glitterfingrar! <3
Tjusigt! Kan aldrig bli för mycket glitter!
Skicka en kommentar