Kundvagnar och hjärtstillestånd

"Jag kommer aldrig i helvetet att släppa dom lös där"
Så sa Dear Husband igår när vi pratade om våra spitituella Tjillevippar.
Vi pratade om Coop. Om att de snart har växt ur kundvagnen och att det innebär att det blir lite annorlunda förutsättningar att åka iväg själv med gruppen. De - barnen - inte kundvagnarna- är så busiga så han skulle aaaaaaldrig låta dom strutta omkring själva bland hyllorna.

Idag har jag haft en ledig dag.
Ledig dag, en helg på ingående och ett tomt kylskåp betydde Coop besök för mig och Tjillevipparna på förmiddagen. När jag skrev ned den lilla shoppinglistan insåg jag raskt att längden på den innebar att det skulle vara två barn för mycket i vagnen för att allt skulle få plats.
Men jag kom den ultimata lösningen.
Innan vi åkte iväg berättade jag för dom. Berättade och sa att nu var de tvungna att lyssna på mamma i affären och inte busa. De skulle få göra något nytt, något kul, något viktigt. Alla tre lyssnade allvarligt och sa ja till mina förmaningar minst lika allvarligt.
..och alla vet ju att en två och åtta månaders minimänniska verkligen som i verkligen kan lova saker..

Lösningen = såklart grabbarna ska köra egen vagn!

Det var stort att få plocka från hyllorna och ha en egen påse att fylla. Få klistra etiketter på grönsakerna och få glida runt efter mamsen i gångarna. Få känna sig delaktiga på ett nytt sätt.
Ett stort sätt.

Och som de briljerade där i affären - de får tio poäng av tio vad gäller uppförande. Allt gick totaly jättebra tills vi skulle sätta tillbaka vagnarna och få tillbaka femmorna. Det blev lite tråkig stämning mellan Simon och Oskar som inte riktigt var överens om vem som skulle få vara först. Jag försöker styra upp det hela. En minut var allt den tredje musketören behövde för när jag vänder mig om är han borta. Jävlar! hinner jag tänka och det knyter sig i magen. Mina ögon fladdrar överallt för att få syn på honom och inom några sekunder får jag syn på den lille äventyraren.
Han har spankulerat ut med sin vagn genom den snurrande entre´dörren och står utanför.
"Stanna här!" tjoar jag till de som är innanför. Ut och hämtar han som står utanför och hela tiden tjoar jag till Simon "neeeeeeeej, nej du får inte gå i dörren". Han står nämligen 2 millimeter från snurrdörren med ett stort leende och är en liten svag spindelstråd ifrån att försvinna i en annan del av svängdörren.
Just där och då kände jag hur min deo aktiverades, hur tre nya gråa hårstrån trängde fram och hur ganska många hade stannat upp runt omkring oss för att titta på skådespelet. Mitt hjärta hade börjat slå igen och trots den lilla fadäsen där på sluttampen så säger vi snipp snapp slut hejdå till kundvagnsåkandet. Istället säger vi säger hej till nya tider i trillinglivet.

Jäklars vad stora Tjillevipparna börjar bli.