När man blir bländad av livet

Ja men HEJ!
 Jag sa aldrig hejdå men nu säger jag hej. Hej till bloggen, hej till alla som läser, hej till alla som jag läser och hej till Tjillevippminnena.
En vecka av ett helt liv har förflutit och jag har konfigurerat tillvaron kan man säga.
Jag tappade inställningen. Jag tillät saker, jobb, "måsten", händelser och människor börja styra allt för mycket. Men någon nytta ska man ha av att ha trampat runt på jorden i fyrtioett och ett halvt år så efter att ha levt med en mage som skrek negativ stress, drog jag i handbromsen.

Egentligen startade det i somras. Jag landade i semestertillvaron, började slappna av och då svepte det över mig. Det intensiva livet kom i kapp kan man säga.
Jag kände mig sliten.
Men jag är en envis jäkel. Allt handlar verkligen om inställningen här i livet och det gäller allt precis ALLT, så jag tyckte lite synd om mig, klagade en mening eller två fast tänkte att "äh- kom igen nu". Fröken Duktig- jag kan, jag vill, jag ska- kan nog lite till. Men efter semesterns sista dag började livet på ett jobb som la in en högre växel, sen en till och sen en till.. Det ihop med tre barn, fyra vovvar, en man och tja.. livet - det gjorde till slut att jag stampade på bromsen.
För annars hade jag frontalkrockat.
Kraschat.

Jag har tillåtit mig att bara vara.
Tittat på det jag gör och inte på det jag inte hann.
Stannat upp och klappat mig på axeln och börjar säga; bra att du hann det där! Gjorde det där!
Reflekterat som det så fint heter.
Jag har berättat för några att jag är påverkad av negativ stress- att jag tappat manualen -hjälp mig. Vissa hajar- andra är inte med överhuvudtaget. Det gick några dagar då jag tappade greppet. Gnällde. Såg saker och ting i svarta färger. Jag är inte den som tittar i livets backspegel och tar på mig någon offerkofta. Har liten förståelse för de som gnäller för gnällandets skull och  inte inser att det är jag och bara jag som kan göra något åt saken. Mitt liv är mitt ansvar. Min inställning är mitt ansvar.
Men.
Ibland blir det bara för mycket och jag tror att man = jag, då måste få vara emlig och gnällig. Jag måste få analysera, grubbla och gråta. Det är så jag utvecklar mig själv. Det jag har lärt mig är att det svåra med att anses som stark är att när man faller ner några hack på energitrappan får många svårt att se att den starka faktiskt kan - och måste få bli- liten, ynklig och i behov att få vara liten.
Jag har en ironisk humor. Genom livet har det varit min livboj. Är för det mesta en glad rackare. Det är min styrka i livet,det är sån jag är, men samtidigt kan jag ibland(ofta) se att det gör att en del(ganska många) inte vet hur de ska möta den ledsna versionen. Många människor ställer frågor men få är beredda på de ärliga svaren. Och jag är ärlig. Som tur är har jag en del som ser mig för den jag är, tillåter mig att vara ärlig, och jag är innerligt tacksam för att de finns i mitt liv. De andra gillar jag men har förstått att de kommer aldrig att kunna(vilja?) hantera den svagare versionen av mig. Det är så det är och så det måste få vara. De är som de är och jag som jag.

Livet.
Vissa dagar är det svårt att hantera och andra lättare.
Det virvlar i väg och sakta men säkert med årens hjälp och erfarenheterna som följer med åren, känns det som att jag börjar att se mönstret. Jag ser vägen, känner av underlaget, följer kurvorna och vet vilken växel som ska användas på raksträckor, i kurvor, uppförsbackar och i nedförsbackar. Vet- om inte direkt så när rödljuset är 3 cm från nästippen- när jag borde bromsa men är aldrig förberedd inför tvärnitarna.
När livet gör sina usvängar, när livet bländar mig så att jag inte längre ser vägen, när jag överhuvudtaget inte vill åka med, det är då den stora utmaningen kommer.
Det är då inställningen blir min bästa vän.
Min allierade.