Om det som hänt del sju- 13 ultraljud och (nästan) 33 veckor

 Jag satt och läste del sex och blev så glad att jag har skrivit hur det var.  Glad att jag trots allt började att blogga för annars hade ambitionen att skriva ner minnen till Tjilevipparna runnit ner i någon låda och aldrig blivit nedskrivna. Minnet börjar ge vika. Den intensiva vardagen  gör att känslor som var så starka och intryck som satte sådana starka avtryck på allt börjar att ge med sig.
Jag måste snabba på, jag måste skriva oftare...

Nyfiken på del 1-6?De  hittar du här. (Först kommer du till del 6 och längst ner i det inlägget finns länkar till resten..)

Vad det var som hände där och då? Då för snart tre år sedan.
För tre år sedan vid den här tiden på året var jag gravid.
Jätte gravid.
Gigantiskt gravid.
Men berättelsen är inte där än, den är fortfarande i början av en växande mage.
För tre år sedan den elfte september 2008 var jag i sextonde veckan. Mitt liv var fortfarande uppdelat i veckodagar och datum men främst av allt var det  i veckor vi levde. Både läkare och barnmorska pratade om "att vi tar en vecka i taget", "det ser bra ut nu men det är en riskgraviditet". Alla veckor som avklarades var en vecka närmare att det skulle gå bra. En vecka närmare att bli förälder. En vecka närmare drömmen.

När vi hade varit på ultraljudet i Uppsala och fått beskedet att det var trillingar där inne i den växande magen hade jag semester. Jag var galet trött där i början, precis som så många andra gravida blir när kroppen ska ställa om sig och in sig på att det bor en liten där inne. Och i mig bodde det tre. Vad galet det är- att det överhuvud taget är möjligt att det ska kunna gå, kunna få plats och att kunna födas fram.
Helt magiskt.
Jag som alltid varit styrd av min mat och sovklocka blev nu medveten om att kroppen inte längre bad om mat- den krävde mat och det fanns inget mellanläge. Jag gick runt och sa "jag fattar inte att jag är så trött" och Dear Husband höjde på ett ögonbryn varje gång, tittade på mig och sa "eh..kanske för att du är väldigt gravid?". Det var en omställning - minst sagt. Jag åt men blev fort mätt, blev som de flesta känslig för dofter, kände avsmak för flottig mat men fick aldrig några nojjor eller begär efter något speciellt. Det enda jag minns var att jag kände ett sug efter frukt och att jag under en kort period ville ha baguetter men stod emot för att det var så "onyttigt". Ja brödet alltså- jag fick en sån där moralisk känsla vad gäller maten- mitt tuggande var likhetstecken med matleveransen till de tre små grodorna och de skulle få bra grejer. Punkt och basta.

Min mage var redan rejält stor när jag återvände till jobbet efter semestern- de första mammabyxorna var redan inköpta- och mitt tillstånd gick inte att dölja trots att jag bara var i vecka 14. Eftersom mitt jobb är krävande ville jag berätta för min arbetsgivare direkt att jag antagligen skulle bli sjukskriven ganska omgående enligt min läkare, och jag ville ge dom en möjlighet att börja leta efter min efterträdare på en gång. Framförallt ville jag berätta för "mina tjejer" på jobbet att jag var på väg bort och att det förmodligen skulle gå ganska fort. Läkaren pratade om sjukskrivning direkt när det konstaterades trillingar, men jag är inte typen som skulle må bra av att ligga i soffan och äta praliner i flera månader, så envist förklarade jag min ståndpunkt att jag verkligen ville försöka arbeta så länge jag bara kunde. 
Den ambitionen höll i två veckor- ända fram till vecka 16.
Sen sa min kropp mycket tydligt och klart att ett stressigt jobb, tågpendling i åtta mil enkel resa och tre bebisar i magen inte var någon bra kombination.
Jag blev sjukskriven och sa hejdå till arbetslivet som butikschef.

Efter en veckas lullande hemma i skogarna ville jag försöka återgå till arbetslivet, jag var ju inte sjuk utan "bara" väldigt gravid tyckte jag. Idag hade jag tänkt annorlunda men jag var så inne i mitt ekorrliv med höga engagemangkänslor för jobbet så jag tänkte inte bättre än så. Men istället för det hektiska chefslivet landade jag på huvudkontoret. Det skulle visa sig bli en kort vistelse där, för när jag var på ultraljud tre veckor senare hos min ultraljudsläkare Johannes sa han att nu bestämmer inte du utan jag och från och med nu ska du inte jobba. Det var den trettonde oktober 2008 och dagen efter jobbade jag min sista dag.
På torsdagen den veckan gick jag in i den 21:a graviditetsveckan.

Från och med då var jag på kontroll varje vecka.
Inte för att jag mådde dåligt utan för att de ville ha fullständig kontroll på de där tre små knyttena i magen. Det var nu det verkligen började bli en kritisk period. Skulle min kropp klara av graviditeten? Skulle fostren klara sig?
Varannan vecka åkte vi till barnmorskan här hemma där de mätte blodtrycket, lyssnade på barnens hjärtljud och analyserade kiss för att ha koll på äggviteämnen. Det var även där de vägde mig och frågan som dök upp efter några veckor var om jag skulle spränga 100 kilos strecket. Dear Husband var förtjust övertygad om att jag skulle klara det - jag var förhoppningsfullt övertygad om att jag inte skulle göra det.
Varannan vecka fick vi åka till ultraljudsgurun Johannes i staden tre mil bort. Han hade koll på att ingen där inne fick storhets vansinne och tog all näring. Fram för allt så kollade han tvillingarna då det var där det var störst risk att det skulle bli knas. Jag kommer nog aldrig att glömma hur det lät när Johannes lyssnade på "flödet" i navelsträngarna, det ljudet har satt sig djupt djupt i minnet. Jag kommer ihåg hur jag fick ligga där på britsen och titta på min egen skärm och se hur den ena tabellen efter den andra visade sig, hur han mätte och registrerade. Hur tyst han pratade och hur lugnt och förtroendeingivande han förklarade och visade. Hur långa de var, hur mycket de vägde, hur mycket de växt och ökat i vikt, både som individer men även jämförelsevis mot varandra. Han tittade på hur de låg i magen och han ritade alltid på ett papper efteråt hur de låg så att jag skulle veta vem det var som rörde sig därinne, nummer ett, nummer två och nummer tre som han kallade dom. Vid ett tillfälle, jag kommer inte ihåg i vilken vecka det var i,  mättes deras nackar för att på så sätt kunna se om någon hade kromosomfel eftersom ett fostervatten prov var alldeles för riskfyllt. Det var ett nervöst ultraljud. Vi ville veta vad det var för kön och Johannes tryckte ut bilder med bildbevis på att det var tre grabbar som rörde sig där inne. Tänk- vi skulle få tre killar. Jag kommer aldrig att glömma känslan av den kalla gelén på den stora magen, känslan av hur ultraljudsmanicken trycktes mot magen och samtidigt vända blicken mot skärmen för att titta på våra tre barn. Känslan av att få se hur de låg där inne i magen. Känslan när de rörde på sig.
Känslan av hur det bubblade i magen.
Lyckobubblor.

När en vecka var avklarad och allt såg bra ut levde vi ytterligare vårt liv i en vecka tills nästa kontroll och så lullade vi på. Johannes sa att han först och främst hade vecka 26 som hållpunkt- först då skulle de kunna gå att rädda om de skulle bestämma sig för att inte stanna kvar där inne, eller om min kropp skulle börja toka till det.  I vecka 24 fick jag en rejäl cortisondos. 24 tabletter och sen samma "shot" dagen efter - de löstes tack och lov upp i vatten, annars hade jag som har svårt att svälja tabletter fått problem. Det sista som utvecklas hos bebisar i magen är lungorna och eftersom det var med 100% säkerhet att jag skulle inte skulle vara gravid i 40 veckor förbereddes de små där inne i magarna med det som kunde förberedas och cortisonet gjorde att deras lungor utvecklades snabbare och det i sin tur betydde att förutsättningarna blev bättre inför den för tidiga födseln. För att de skulle födas för tidigt var klart som korvspad.
Vi fick besöka neonatalavdelningen och BB så att vi fick en bild på vart vi garanterat skulle hamna. Frågan var bara på vilket rum våra små skulle ligga- i det med de riktigt små kritiska fallen eller i det med de som bara behövde få växa till sig lite.

När jag var i vecka 25 skulle äta lunch hemma hos en kollega Stockholm. Jag åkte tåg, jag åkte tunnelbana och jag gick. Jag var helt och fullkomligt slut efter den utflykten så hur mycket vilja jag än hade och hur fin inställning jag än hade så satte min kropp emot. Jag var stor. Jag var gravid med trillingar men försökte envist leva som om det inte var så speciellt. Fröken duktig och jag kan klara mig själv hade svårt att acceptera att tappa sin kontrollen över sin kropp- absolut inte med några tankar om vikt- nej nej nej- utan jag hade svårt att inse att jag inte kunde själv längre. Jag kunde inte fila fötterna och oj vad de behövde filas för ju större jag blev, ju tyngre kroppen blev desto mer omsorg behövde de där små 37:orna där nere. Jag kom inte upp ur badet ut behövde dragassistans. Jag fick inte göra saker. Jag fick inte gå ut i skogen och jag fick inte gå ut med hundarna.
..för om jag ramlade skulle jag inte komma upp..

I vecka 30 sa Johannes de magiska orden, han log och sa;  "nu kommer nog det här att gå bra".
Under hela graviditeten var jag positiv, jag var övertygad om att det skulle gå bra och jag hade en väldigt stark känsla inom mig att jag skulle kunna bära dom i magen tills vecka 33. Min intuition sa det.

Jag skulle få uppleva 13 ultraljud innan de plockades ut och min övertygelse skulle nästan slå in.
De plockades ut efter 32 veckor och 6 dagar.