Om det som hänt del 2- äggblåsor och misslyckanden

In vitro fertilisering låter nästan lite tjusigt.
IVF är en förkortning av det tjusiga och man kan även säga det mycket enklare ordet provrörsbefruktning.
Tre ord för samma sak. Tre ord som är fyllda med så mycket förhoppningar, förväntningar, önskningar för de som inte kan få barn av olika anledningar.
Jag är evigt tacksam för de briljanta läkarna som har vikt sitt liv för ofrivilligt barnlösa.

Projekt Åke behövde hjälp på traven eftersom projektarbetet inte genererat något resultat efter ett års..liggande. Vi åkte till en läkare i en annan stad, vi pratade en kvart, hon undersökte mig i en kvart och en kvart senare var provrörsbefruktningen satt i rullning. Trolig orsak till barnlösheten; min ålder, jag var 37 år gammal.

Vi hade två IVF kliniker att välja på; en i Uppsala eller en i Falun. När man sitter där och ska bestämma i vems händer man ska lägga sin dröm hos, då blir det lätt veligt i beslutsprocessen. Var någon bättre än den andra? Hade någon bättre resultat i antal lyckade resultat? Varför fanns just dessa två att välja på?
Det är dom här två vi har avtal med annars är det inga skillnader svarade läkaren.
Falun är det långt till så vi tog Uppsala.

Då bodde vi i en bastustuga några hundrameter längre bort från där vi bor idag.
På 15 kvadratmeter. (det är en historia i sig som kanske..måste.. berättas en annan gång).
Det ska man ha i åtanke när kvinnan ska pumpas full med hormoner och mannen ska leva ihop med den kvinnan. Vi höll dessutom på med att bygga vårat hus med en snickare från snickarhelvetet och en husleverantör från husleverantörhelvetet.  Mitt jobb är alltid krävande men nu stog julen inför dörren, den viktigaste perioden under hela året. Jag hade dessutom en personal som drev en konflikt mot bristningsgränsen, och en ny arbetsgrupp som behövde mitt stöd i allt.  Läkaren fanns i en annan stad 3 mil bort, IVF kliniken 10 mil bort och mitt jobb 8 mil bort från bastustugan. Vi hade Jito, kattfan alias Simba hade flyttat in på eget initiativ och vi hade beställt en valp -Haigo- från Tjeckien som skulle komma i februari. Men läkaren sa att ska ni göra det här, vill ni göra det här, måste ni göra det nu. Klockan tickar.
Det är ju här man kanske kan ställa sig frågan: hur (fan) tänkte ni? Men vill man så går det. Vill man ha barn går ALLT! Och jösses vad vi ville ha en "Åke". Är man sen positiv till sin natur, har lätt till att se humorn i det mesta, har en ironisk ådra, är envis och har rätt inställning så går det definitivt.

I december 2007 började Projekt Åke, nu med ny ledning,  på riktigt. Om jag ska var ärlig har jag rätt luddiga minnen. Men jag ska försöka komma ihåg, för tjillevipparnas skull. Det här är ju en stor del i hur de kom till. Men mina anteckningar i almenackan från den tiden är minst sagt snåla.

Då den första december startade min mens som var upptakten till dag ett på vårat första provrörsförsök.
Dag två fick jag lämna ett blodprov.
Dag 5-9 åt jag tabletter som skulle stimulera ägglossningen.
Dag 8 var det dags för blodprov igen.
Dag 21 start med spray morgon och kväll. Sprayen sätter kroppen i vänteläge.
Efter 14 dagar fick jag börja ge mig själv hormonsprutor i magen. Läskigt till att börja med, men det var bara att bita ihop.
Det var lite lattjo med de där blodproverna kommer jag ihåg för de tog själva provet hos läkaren men så fick jag gå till Pressbyrån och skicka det till Uppsala själv. Ett blodprov som jag tog under försök två på vårdcentralen i staden där vi bor försvann..så jag fick åka till det sora länssjukhuset och ta ett nytt. Det som ligger i en annan stad. Det är då man börjar fundera lite över ordningen på saker och ting inom sjukvården..

Thohej jag svullnade och gick upp i vikt vid det första försöket. Vid en normal ägglossning får man ett ägg. Mina äggblåsor fick storhetsvansinne och blev till två vindruvsklasar med 15-20 blåsor på vardera sidan, visade det sig på ultraljudet. Det gjorde duktigt ont och jag hade en allvarlig tanke på att köpa rullskridskor, för det var en pina att gå. Första försöket fick avbrytas. Så här i efterhand förstår jag inte varför jag fick äta tabletterna för de är till för dom som har störd ägglossning. Min ägglossning har aldrig varit det.
Jag gillade aldrig läkaren. Hon avslutade väldigt många meningar med; vet du, precis som om jag borde veta allt om äggblåsor, menscyklar, sprutor och hormoner. Men nä, jag visste inte, jag var oftast som ett frågetecken och kände att hamsterhjulet gick lite väl fort.

Andra försöket.
Hormondoserna reglerades. Det hade visat sig att jag var en lättpåverkad kvinna. Inga tabletter den här gången utan spray morgon och kväll en vecka innan väntad mens.  Efter c:a två veckor var det dags för sprutorna med det hormon som stimulerar utvecklingen av äggblåsor och ägg. Under injektionsfasen, som är 8-12 dagar, gjorde vi tre undersökningar med ultraljud. Det var lite körigt  med att ta sig från jobbet 11 mil till läkaren varje gång. Sen tillbaka 11 mil. Sen hem 8 mil. Med tåg- som körs av SJ..
När äggblåsorna ser mogna ut vid ultraljudsundersökningen och östrogennivåerna i blodet ligger på lagom nivå, tar man en s k ägglossningsspruta. Ägglossingsprocessen startar direkt efteråt. Då var läkaren bortkopplad och vi hade kontakt med kliniken. Personalen där är fantastiskt trevliga och mycket proffsiga. Vi fick en exakt tidpunkt för sprutan eftersom uttagningen av ägg sker ett och ett halvt dygn senare på kliniken. Det är även då mannen får "leverera" spermierna. Under själva äggplockningen får man klä på sig en vit sjukhus skjorta med tillhörande läckra strumpor som går upp ovanför knäna.  Sen får man bedövning med en kombination av allmänbedövning och lokalbedövning. Jag fick finfina grejer och lättpåverkad som jag är somnade jag nästan under proceduren.  Det kändes lite men inget som inte gick att stå ut med. De plockade ut 20 ägg. Alla sa att jag varit så duktig. Själv vill jag tacka hormonerna och min kropp. Efter det däckade jag =sov som en sten i fem timmar, innan vi kunde sätta oss i bilen och åka hem. Jag var rätt öm efter att de plockat äggen men det gick över på ett par dagar.

Två dagar senare är vi tillbaka på kliniken.  Av de 20 ägg som plockades ut hade 11 stycken efter mötet med spermierna befruktats. Experterna hade bedömt vilket ägg som var top of the line, och det skulle nu sättas in igen. Jag skulle helt enkelt kanske bli med barn.
Efter återinförandet tog jag en avslutande hormonmedicinering i form av gel under ett par veckor.
Anledningen är att den egna progsteronproduktionen kan vara lite för låg efter sprayen.

Vägen till att kissa på ett graviditetstest är brutal. Jag växlade mellan hopp och förtvivlan. Förnuftet och känslorna spelade spel med varandra. Tänk om.. Tänk inte..
Men det ville sig inte. Den 22 mars 2008 testade vi negativt.
En våldsam sorg vällde över mig. Dear Husband stog handfallen. Förstod men ändå inte. Kanske kan bara en kvinna förstå hur det känns? Verkligen känns?
På något vis kändes det som om att nu skulle det ju ha gått vägen. Nu när experterna var inkallade på blommor och bin proceduren så skulle det ha blivit ett barn. Mina känslor segrade över förnuftet ett tag och jag sörjde det som inte blivit.

Projekt Åke. Hur lång tid skulle han ta på sig?