Om det som hänt del 3- och på det tredje ska det ske?..

Efter att det första försöket hos kliniken misslyckats gick jag  igenom en liten sorg. Grät mycket. Tänkte mycket. Förbannade mensen som kommit och började känna att ett elakt litet frö av tvivel börjat gro. Pessimisten i mig vältrade sig och ville gärna ta över helt. Det kanske inte skulle bli ett barn. Trots att experterna var inkallade skulle Projekt Åke stanna och bli just bara det. Ett projekt. En dröm som inte skulle utvecklas och bli ett barn. Jag skulle aldrig få uppleva hur det var att vara gravid.
Kris är egentligen inte rätt ord.
Sorgearbete  - det var det det var..

Men jag har en fantastisk man. Som stöttade. Lyssnade. Peppade.
Så jag torkade tårarna, snöt näsan och tog nya tag.
Som projektledare...assistent till experterna...måste man ha skinn på näsan!

Det andra försöket.
Gigantiskt jättemycket enklare än det första.
Inga sprutor i magen, inga blodprov och inga läkarbesök. Inga äggblåsor som växte och fick storhetsvansinne. Inget äggplock. Tremiljarder mindre hormoner i kroppen.
Nu med ett ägg som legat i frysen, överlevt i den kalla världen och klarat av upptiningsprocessen.
Nu med ägglossningstickor för att kunna pricka in när ägget skulle föras in.
Jösses det kändes enkelt.

Det andra försöket gjorde vi direkt. Och i IFV sammanhang betyder det att vi fick ett ägg inplacerat vid nästa ägglossning. En månad efter det första misslyckade försöket.
Vi fick en fråga om vi kände oss redo och ja det var vi. Egentligen rekommenderas man att vänta, låta kroppen återhämta sig, men jag ville köra. Jag ville inte dra ut på det, jag ville bli med barn. Min 38 årsdag var snart passerad och ju äldre jag blev desto sämre blev fertilitetsoddsen.
Tick tack tick tack...

Det andra försöket gick åt pipsvängen. Jag kände det nästan på en gång. Jag bara visste..kände.. att det inte skulle bli något plus på stickan den där andra gången. Intuition. Ibland finns den bara där och när den visar sig så klart, känns så tydligt, ja då bara vet man.
Att få ett befruktat ägg inplanterat är speciellt. Minst sagt. Du vet att nu kanske jag är gravid, sedan ska du leva med att vänta..inte veta säkert..tänka..hoppas...tvivla - det är en bisarr tid fram till testdagen. En lång tid när det är svårt att inte tänka på något annat än graviditetssymptom. En grym tid.
Ska jag vara riktigt ärlig hade jag börjat ge upp hoppet när det var ett faktum.
Jag blev lite lätt blase´. Avtrubbad.
Känslor är mäktiga, precis lika mycket som de kan lyfta dig kan de harpunera och sänka dig.
Så vi tog en paus. Jag behövde hitta andan igen, hitta makten över känslorna och förnuftet.
Hitta den rätta inställningen.

Tredje försöket. Rätt tidpunkt i månaden, kissa på ägglossningstickor, notera stegring och ringa kliniken i Uppsala så att de kunde börja med upptiningsprocessen.
Vid det här laget kände både jag och Fredrik att ja ja blir det så blir det men det kanske inte funkar det här.
Förnuftet hade segrat över känslorna, viljan var gömd i garderoben.
Ägget placerades, vi åkte hem. Med en helt annan inställning till hela processen, definitivt mer avslappnad.
Och ganska omgående kände jag det.
Den här gången skrek intuitionen: DÄR SATT DEN!

Så här i efterhand kan jag kanske förstå att det var andra orsaker till intuitionens vrål.
Projekt Åke assistenterna hade tagit sig lite friheter - men det tar jag i del fyra..