En isskrapa

Minus en grad och is på bilrutorna igen. 

Jag har sett frosten, tänkt ett varv extra och kommit fram till att jag måste kliva ut ur dörren senast två minuter efter sju om jag ska hinna utan att stressa. 

Kliver ut genom dörren enligt plan. 

Låser upp dörren, startar bilen, drar på fläkten på högsta gas med högsta värmen. Trevar med handen efter isskrapan som ligger i dörrfickan. 

Ska ligga i dörrfickan. 

Tomt!

Där spricker min plan kan man säga. 

Men va faen gastar jag oerhört upprört under tiden min blick fladdrar överallt där isskrapan kan tänkas ha lagts. Jag som är tidsoptimist har några saker som jag alltid vill ha ordning på. isskrapan är en sån sak. Några fler svordomar och illvilliga tankar över min man  som definitivt står överst på listan över anklagade  isskrapstjuvar viner i bilen innan min silverfisk kommer på den briljanta ide'n om att jag kan ta ett kort från plånboken och skrapa med. 

Jag rasslar i väskan efter plånboken och sen när jag ska ta ett kort från alla som ligger där och bara väntar på att få jobb som isskrapa har jag en liten snabb överläggning vilket kort som är minst värt- häpnadsväckande tankeverksamhet mitt i allt kan jag själv tycka- och kommer fram till att ett Apotekskort får jobbet, H&M kortet var aldrig ens i närheten - My presius little thing.

Slänger upp dörren, och konstaterar efter ett drag med apotekskortet att det kommer hinna bli påsk innan jag är klar. 

Eftersom jag har lätt för svordomar svär jag ännu ett stressat faen innan jag galopperar mot huset, kastar upp köksdörren, joggar förbi Dear Husband som står och brer mackor vid köksbänken och säger mycket ilsket: - du får aldrig någonsin sno min isskrapa!!! jag har  inte tid med det här! Du får aldrig flytta min skrapa till den andra bilen!!! samtidigt som jag i ilfart tar mig till hallen, norpar åt mig bilnycklarna till den andra bilen, vänder om och så ut igen. Slänger ett getöga mot klockan och väser till lite tyst när jag ser visarna. 

Min man säger inget, utan älgar efter mig i sina flanellpyamas byxor. Jag öppnar den andra bilen, greppar isskrapan och blir sen beordrad att sätta mig i bilen under tiden han skrapar rutorna. Jag protesterar lite men gör sen som jag blir tillsagd. 

I den stunden när jag sitter där i bilen och ser hur min man i flanellbyxor skrapar bilrutorna i en hastighet som förmodligen skulle bli världsrekord om det hade varit VM i isskrap känner jag hur det här måste se ut om någon hade stått bredvid och sett spektaklet. 

När han skrapat min sidoruta möts våra blickar och vi flinar mot varandra. Han knackar till på rutan; signalen för färdigt- kör! 

Jag hann till tåget med tre minuters marginal.