Pontus och hans jobb

De har snappat upp att det är skoj med nya grejer. Tjillevipparnas ögon lyser när de ser vissa saker och frågorna kommer då på löpande band och de har lite olika tekniker för att försöka få till shoppingen. 

"Åhhh, dän äl så fin! Mamma- vi kan söpa den? - jag äcka !!! den" brukar Pontus köra med. Han älskar allt djupt och innerligt som han vill ha. Sen så har vi Oskar: "Åhh - dät äl en liten unge , dän måstle få bo med oss mamma". Sen tittar han på mig med stora bedjande cockerspanielögon, självklart bor mamman till det lilla söta hemma i hans säng redan och är ett gossedjur. 

Eller Simons sätt som är lite mer distinkt och rakt på: " mamma! Den häl jag måstle söpa- den jag vill ha!"

Ibland får de grejer men oh nej inte alltid. 

Jag försöker få dom att förstå att pengar inte är något som bara finns utan de får man när man jobbar - Simon har verkligen lyssnat för han brukar utbrista följande när jag pratar om vad vi behöver köpa : men mamma, man kan inte bala söpa och söpa"- och  om man köper grejer så blir det mindre och mindre pengar kvar och det finns inte hur mycket som helst i kassakistan till att köpa nytt för. 

Då när "vill ha" slår till brukar vi (jag) prata om tomten och att skriva upp det man vill ha på önskelistan som han ska få så kanske tomten är snäll och köper det om man varit snäll själv. Japp- den gamla slagdängan lever kvar. 

Tjillevipparna tror stenhårt på tomten och det fungerar alltid med den taktiken. Tomten är en mycket  bra avlednings- farbror. 

Nu har det dykt upp en bil på leksaksavdelningen på Coop. 

En ganska stor lastbil med playdoolera som man kan pyssla med. 

Alla tre har fallit handlöst för den här och frågar väldigt ofta om " mamma - du söpt  den till oss?". Men nepp- mamma har inte köpt varsin leka med lera bil för 369 riksdaler stycket. Jag marknadsför istället tomten och hans lista och alla tre har då inställningen;  " ok, då jag kommel få den av tomtlen". Så den där tomtetaktiken funkar nästan bra. Jag måste nog ta ett snack med mormor och morfar för är det något de har våra barn så är det bra minne. 

I söndags visade Pontus det genom att fråga var hans plånbok var. 

Han öppnar den, tar ut tre mynt ur den, lägger dem i sin lilla hand och konstaterar oerhört besviket att han har jätte lite pengar ( 22 kronor är ju en bit från 369 så att säga)  

- mamma- titta häl: jag hal inga pängal. 

- Du kan hjälpa till och få en peng till din plånbok , du får jobba lite Pontus.

Han tittar på mig som om jag verkligen pratar i nattmössan och säger sen i ett tonläge som återspeglar hans frustration: 

- men mamma! Jag fål inga pängal på dagis!!!