Om det som hänt del fyra - när ett ägg blev tre..

Nyfiken på vad 1-3 handlar om? Läs då: delen innan del ett, del ett , del två, del tre

Längtan efter Åke fortsatte.Vår IVF resa snurrade på.
 Från att ha varit tvärsäkra på att det skulle bli ett barn nu när experterna var med i processen, hade vi övergått till att bli mindre positiva.
Förnuftiga.
Krassa.
Mindre hoppfulla.

Den sjunde juni 2008.
Klockan 12.00 var det dags för att återigen få tillbaka ett befruktat ägg. Ett ägg som legat i frysen sedan det plockades ut i mars.
Vi var ganska coola. Med erfarenhet i ryggen kände vi till proceduren.
Den var enkel och snabb;
"Välkomna - varsågod här är erat rum."
På med den vita skjortan och de lårlånga strumporna som låg och väntade på sängen.
Samma säng som jag sovit i, i fem timmar efter äggplocket några månader tidigare. Dear H. fick återigen sätta på sig den gröna rocken.
Lägga sig i stolen. Skärmen där vi fick se den lilla lilla cellen uppförstorad gånger tusentals gånger, så att vi skulle kunna se den.
 Doktorn på stolen och glad sköterska.
Införandet som inte känns överhuvudtaget och så spolningen av införselstickan. Så att vi fick se på skärmen att den lilla verkligen var inne i mig och inte fastnat på vägen.

Klart.
Och kanske gravid.

Dear Husband fick som vanligt betala sitt "besök" till landstinget och sen åkte vi tillbaka de elva milen.
Hem till vardagen.
Till nya huset som inte var klart för att snickarjäkeln hade dragit, men som vi flyttat in i ändå för att bastustugan på 15 kvadrat var för liten för två människor, en katt och två hundar varav en var en sprirituell liten valp.
Hem till jobb och till livet som tuffade på som om inget ovanligt hade hänt.

Men tro mig - ingenting är vanligt med känslorna och tankarna under en IVF resa.
Det är en karusell som man inte har någon som helst kontroll över - och det är en märklig bisarr resa.
Många visste om vad vi var med om, andra hade ingen aning. Själv var jag ganska lugn och sansad den här gången. Det var inte självklart någonstans att jag skulle bli med barn. Men känslor är kraftfulla saker så då och då tänkte jag att "tänk om det faktiskt har börjat växa där inne, börjat leva"  och ibland, när jag var ensam, la jag handen på magen och viskade; snälla trivs där inne- vi längtar så oerhört efter dig Åke..

Midsommar kom.
Jag och Dear Husband firade själva hemma på altanen i strålande solsken.
Vi åt sill lunch  -jag kommer ihåg det så tydligt -Dear H. satt där i solen i sin rutiga skjorta.
Han var så fin.
Vi valde att ha det så -på tu man hand-  för dagen efter var det dags.
Då var det 14 dagar sedan vi hade varit i Uppsala.
Det var dags för test.

Jag visste.
Intuitionen hade viskat vrålat till mig att den här gången så var det på riktigt. Men bränt barn skyr elden som det så fint heter, så jag vågade ändå inte lita på det som kroppen så tydligt ville tala om.
Den 21 juni 2008.
Kissa på sticka dagen hade landat. Men det var nästan så att jag inte vågade- för tänk om jag trodde fel, då skulle jag bli så där förkrossad igen och jag ville inte, för jag ville..åh vad jag ville..
Jag kissade.
Väntade.
Tittade.
Den känslan som man får när man ser det man önskar sig mest av allt i hela världen..
Den går inte att beskriva.
Men jag kommer ihåg att jag ville spara stickan, bara för att det var så jäkla stort. Så mäktigt.
Jag gick ut till Dear husband och sa: vi ska ha barn- jag är med barn.
Med ett leende från öra till öra som böts ut till ett fniss som blev till ett skratt.
Projekt Åke var på riktigt- vi skulle få en Åke!
Jihaooooooooooo!!!!

Om sanningen ska fram så blev jag lite rädd.
En galen känsla kom fram efter ett par timmar. Jag var så oerhört sanslöst lyckligt glad. Det bubblade i magen av förväntan. Men ändå kom motsägesfulla tankar fram; ville jag verkligen ha barn? var jag redo för det här? ett barn? nu?. Vad hade vi gjort????
Vi pratar om att hjärnan gick in i någon form av chock, för samtidigt som jag överlycklig var jag skäckslagen att jag var med barn. Tänk om jag inte skulle klara av det..
Återigen ett samtal med min man som under hela IVF resan varit mer påläst än mig om kvinnokroppen - "det är inget ovanligt att man känner så"..
Jag slappande av, de rationella hjärncellerna flyttade tillbaka igen och de tankarna återkom aldrig.
.
Jag hade semester i två veckor efter midsommar och det var tur det för den trötthet som svepte in och tog över min kropp var brutal.  Jag kommer ihåg att Dear H. tittade med ett höjt ögonbryn när jag hela tiden gick omkring och sa " jag fattar inte- jag är så trött", och svarade "eh, ja du är lite gravid så det är nog fortfarande därför".
Jag behövde bara tänka på vissa maträtter så vände det sig i magen- jag sa hej till det dagliga illamåendet.

När jag var i femte veckan skulle vi ha en jättekonferans i Hannover med jobbet. Trots min semester skulle jag åka dit- det var bestämt så. Jag skulle prata inför 540 personer - på engelska - om varför min butik varit så bra på att sälja ett läppglans som vi sålt för att få in pengar till vår kampanj "Mot våld i hemmet"
Jag hade huvudbry. Oh ja för att tala engelska inför en hel tomtearme´med folk men det största problemen gällde;

1. Jag ville inte berätta om att jag var med barn för att det var så tidigt.
2. Jag var känd som en som stannade ganska länge i baren och slog klackarna i taket med kollegerna.
3. Jag hade gått upp ganska så mycket i vikt redan trots att jag mådde illa och åt som en sparv.

 Oj vad jag tänkte fram lösningar. Till saken hör att jag är en urusel lögnerska- jag får en liten blinkande skylt i pannan om jag försöker - ingen bra egenskap i den sitautionen, men till slut kom jag fram till att en liten urinvägsinflammation med tillhörande pencillinkur var den perfekta täckmanteln. En åkomma jag aldrig har haft så en insatt vän och kollega fick berätta allt om sympom och hur man mådde.

Jag pratade engelska inför alla dessa människor och det är ett under att jag fortfarande var gravid efter den upplevelsen för SATAN vad nervös jag var- mina knän skakade som kastanjetter.
Jag drack cola på festen och pratade om hur tråkigt det var att inte kunna ta ett glas vin men att tranbärssaft var riktigt bra när man hade urinvägsinfektion..
Senare har jag förstått att jag var urusel på att ljuga, det var flera kolleger som hade anat mitt tillstånd men inte velat fråga.
Men till slut frågade någon.
Hon visste, hon såg och ville jag, så berättade jag, sa hon.
Då den kvällen berättade jag storyn för första gången för någon som inte vetat vad vi upplevt de sista 7 månaderna.
Där och då fick jag uppleva den genuina lyckan från en kvinna som precis som jag till slut blivit gravid. Som det inte varit en självklarhet för.

Den kvällen visste jag inte vad jag skulle få reda på 14 dagar senare.
Då skullle vi få en förklaring på att jag gått upp sex kilo redan.
Då skulle vi få reda på att ett ägg var tre..



..del fem kommer inom en vecka - allt enligt min nya deadlineinställning.. ;)